Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sedan den första förvåningen över de blanka gubbarna
i hallen övervunnits och kaffe med finaste hembakat
dopp inmundigats, försvann Johans blyghet. Den kom
igen, när han fick se sitt rum, och Hansson tänkte, att
det där nog inte var så bra för pojken. Han blev
alldeles fördärvad.
Sigrid visade sina gäster omkring. Hansson var icke
den, som lät sig imponera, men på Johan såg man hur
beundran steg och steg för varje rum de passerade. De
stora, höga fönstren släppte in massor av sol och ljus.
Det var annat än hemma i Gränna. Och ändå var han
icke säker på att han skulle trivas lika bra. Det var så
stort och öde och tomt i rummen. Där funnos inga
människor, bara en massa gubbar på väggarna och alla sågo
de bistra och stränga ut. Många av dem hade rustningar
och svärd, och en satt på en vit häst med en pappersrulle
i hand. När de kommo till torntrappan, ville han upp
men fick icke. Där var alldeles för kallt för honom. Det
blev en annan gång. Men så skulle de ut och se på stallet,
ladugården och vinkasten. Djuren begrep sig Johan icke
på. Det var endast med yttersta självövervinnelse han
tordes gå med de andra förbi hästarna, som alla stodo
och vände baken till och sågo ut att kunna sparkas när
som helst. Sigrid övertalade honom att lägga en bit
hårt bröd i handflatan och räcka den åt en brun häst,
som stod längst bort i sidogången och sträckte ut huvudet
över spiltan. Johan tyckte han skulle vara karl och
gjorde, som fröken sade, men det var förfärligt
spännande. Det kittlade ända ned i fotterna på honom, när
hästen nafsade åt sig brödbiten.
»Det är min flicka», sade Sigrid och gick upp i spiltan
och klappade hästen på halsen.
Att det kan finnas en så modig människa, tänkte
Johan.
»Hon heter Freja», upplyste fröken. »Hon är icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
