Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon sträckte ut båda sina händer mot honom. Han
kysste dem. De omfamnade varann.
»Har du haft roligt?» frågade hon. Hennes röst hade
en ton, som han icke hört förut. Det var något av en
klockas mörka klang i den.
»Ja, förfärligt», sade han. Han såg mot bordet. Hon
märkte hans blick och gick bort och samlade breven.
»Nå, berätta», uppmanade hon. Hon stoppade in
breven i lådan och vände ryggen mot lampan.
»Är du mycket ond på mig, tant?» frågade han, där
han stod mitt emot henne och såg henne rätt in i
ögonen. »Eller är du ledsen?» tilläde han, när hon icke
svarade.
»Varför skulle jag vara det? Du är ung och behöver
se andra människor än mig.» Det var inget spår av
bitterhet i hennes röst. »Farbror Gustaf och Greta äro
goda människor båda två. Man skall hålla fast vid de
goda människorna man har.»
Han blev så glad åt hennes ord, att han började
berätta allt vad som tilldragit sig. Hon hade vänt
skrivstolen och satt med ryggen mot lampan. Johan kunde
icke se hennes ansiktsuttryck fullständigt, men det
föreföll honom som om hon ibland icke alls hörde vad han
sade.
»Du bryr dig visst icke om ett dugg vad jag säger»,
utbrast han.
»Tycker du mycket om Greta?» frågade hon.
Det var en svår fråga för Johan. Han skruvade på
sig, där han satt.
»Tycker om?» upprepade han. »Jag håller förfärligt
mycket av henne, det vet du förut, tant.»
Hon reste sig upp och gick bort till honom. Hon lade
handen på hans huvud och böjde det bakåt.
»Lova mig en sak, Johan... Säg mig alltid
sanningen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
