Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vig lade motvilligt bort sin skinninbundna Fénélon
och blickade liksom frånvarande ut i det stora,
trevliga rummet, där en blåmålad Moraklocka lät höra
sitt jämna småprat med tiden, nästan som när en
gammal mamsell räknar maskorna på sin
Penelope-stickning.
”Ja, han som skall hjälpa till vid herr Anders’
manufakturier och nymodigheter.”
”Han lär vara mäkta lärd, Kajsa-Lena.”
”Jaså, da tör han ock vara maläten och surögd
och anskrämlig. Gud tröste mig för tockna,
hjärtans Hedvig. Böcker drar damm, det är min
lärdom, och den skulle hon ha gott av att insupa, så
sutte hon inte här och blev blek om näbben och
mel-lankalkolisk i sinnet.”
”Melankolisk heter det, Kajsa-Lena”, rättade
Hedvig misslynt. ”Är jag blek?” Hon reste sig
och gick fram till spegeln. Hon kunde vara nöjd
med den bild av en tidigt knoppande ungmö glaset
återgav. Hennes rörelser ägde en täck gratie, och
det lilla huvudet hade ett mjukt behag, om det också
borde lyfts upp från skuldrorna av en slankare hals.
Ögonen lyste som heta gnistor mot den obestridligen
något bleka teinten, och hennes tveksamma,
drömmande leende smekte de röda, friska läpparna.
Förskräckt flög emellertid Hedvig åt sidan, då
”söta mor” oväntat stod på tröskeln. Kamrer
Nor-denflychts hustru förstod sig icke på spegelstudier,
och bokliga studier behagade henne icke heller,
därför var hennes vänliga stämma ovanligt sträv, när
hon sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
