Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Vi få inte träffas mera.”
”Vem förbjuder det?”
”Min bror Anders.”
”Säg mig, älskade, kunna våra själar skiljas?”
”Nej, men ...”
”Jag vet, vad du menar... vi måste också
förnimma varandras närhet, njuta av livets fullhet i
den kärlek, vilken vi redan länge anat inom oss.
Dyrkade Hedvig, tro mig, Gud är sol och ljus också
för oss. Han skall vända allt till det bästa.”
”Jag kan icke beständigt kuva min lust och
underkasta mig gåtfulla, högre beslut.”
Hans starka arm omfattade henne än hårdare,
och hans första kyss slöt hennes röda läppar under
en sekunds salighet. Aldrig förr hade Hedvig
känt tillvaron som ett så rikt och fulltonigt jubel
som i detta ögonblick. Hela hennes gestalt skälvde
som en vibrerande sträng, genom vilken tonen
sjunger länge efter det den varit verklighet.
De två, som eljest ägde ordens flödande rikedom,
funno i denna stund intet uttryck för den lycka,
vilken lyfte dem upp över allt tvivel och alla frågor,
bort från minnenas krav och framtidens hot.
Hedvig kunde icke få nog av ömhet. Det var år och
dagar av otillfredsställd längtan han skulle
omsmälta i kärlekens degel. Stackars puckelryggiga Johan
Tideman hade med ens blivit en tunn och blek
skugga av ett förgånget, vilket Hedvig ej längre nämnde
liv. —–––-—
När de äntligen hand i hand kommo in till fru
Maje-Stina, beredda på en högtidlig förklaring och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
