Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Ditt sinne är betryckt, chére petite cousine. Hur
skulle det kunna vara annorlunda ? Men när du nu
åter kommer ut bland människorna ..
”Jag vill icke se någon. Jag hyser allenast en
önskan, min gode Karl, en vrå en solitude.”
Han teg misslynt, och efter en lång paus sade
Hedvig med sin mjuka, varma röst, vilken alltid var
en från själen frambrytande källåder:
”Du är min käraste, bästa vän, Karl. Din amitié
måste också förstå, att jag söker ensamheten och
förhjälpa mig att finna den.”
”Men är det klokt att bädda sig så djupt i
sorgen?”
”Klokt?”
”Ja, klokt och rätt. Du har fått stora pund att
förvalta, hjärtans Hedvig. Och du må icke döma
din musa till beständig tystnad.”
”Nej, men till beständig klagan.”
”Icke heller det. Men må sorgen fritt framkvälla,
så banar den väg för den ädla glädjen. Intet är
beständigt. Pascal säger ett par ord vi aldrig må
förgäta: ”L’homme n’est qu’un roseau, mais c’est un
roseau, qui pense.”
Ånyo gick Hedvig tyst, och på återvägen från den
älskades grav övergav hon sig helt och obändigt åt
sorgen. Det återstående av dagen stängde hon sig
inne, och Klingenberg mätte bekymrad golvet i den
lilla fyrkantiga salen, där de bastanta
björkmöblerna stodo utmed väggarna, som en soldatesk, vilken
bidade order att rycka ut.
Följande morgon efter frukosten lade Hedvig ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
