Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
makes grav. Det var en solig marsdag med något
av våraning i luften och i en bladlös alm ett par
käckt visslande starar.
Hedvig gick med sänkt huvud och hon lät den
långa flanellsroben släpa, så att ett tyngande bräm
av snömodd lade sig runt den breda fållen.
Klingenberg betraktade det kära, förgråtna
ansiktet, som trots allt bibehöll sitt barnsliga tycke med
den lilla självsvåldiga locken vid högra tinningen,
vilken frigjort sig från den tätt åtslutande vita
bindan och sorgdoket. Han tänkte, att den livliga
rösten, som förr badinerat så oförskräckt, nu var
alltför förstummad, och han grubblade över, hur han
ånyo skulle kunna få detta vackra instrument att
klinga.
För att förströ henne, hade han tagit med ett par
tomtar av Oeuvres de Voltaire och Lockes essays
concerning human understanding, ty han hoppades,
att de stora geniernas filosofiska tankar skulle föra
henne bort från den kretsgång av grubblande
saknad, vari hon nedsänkt sig.
Böcker hade ju alltid förr utövat en förunderlig
makt över detta sinnes havsdjupt svallande sorg och
glädje, men denna gång betydde de intet. Hon hade
skjutit dem ifrån sig, som orkade hon ej ens
betrakta dem.
Och nu — varför såg hon icke upp?
Sakta sade han:
”Jag har längtat så mycket efter dina ögon,
Hedvig. Förr lånade de mig glans vid arbetet.”
”De ha ingen glans mera.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
