Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade Hedvig sitt kära tusculum, här i den sköna
stolen, som kusin Karl skänkt henne, kunde hon sitta
timmar igenom försänkt i Bayles djupsinniga
dictonaire eller lustvandrande på diktens
blomsterängar med naturdrömmaren Pope.
Hon hade ofta sagt sig, att hon här i sin egen
värld var fullkomligt lycklig, och att minnets
hägring från hennes korta, fördrömda lyckotid som en
ömsint genius bredde vingarna skyddande över
hennes strid för det ädla och sanna som det högsta goda.
Det hände dock att böckernas breda läderryggar
blevo henne för livlösa, och att papperet, som skulle
mottaga hennes exklamationer, förvandlades till en
antipatisk gulgrå massa, för torr att mäkta bevara
ett trängtande hjärtas enslingsrop ut till den natur,
vilken lagt det i vulkanernas vulkan; ett
kvinnobröst.
Högre gingo inga vågor, starkare brusade ingen
storm än de känslor, vilka fyllde hennes sinnen i
livsåtråns blödande stunder, då hennes tankar voro
öppna sår, vari saknaden strödde sitt frätande salt.
Hur kämpade hon icke i dylika ögonblick för att
övervinna hjärtats lust och allenast erinra sig, att
hennes Psyche höjde henne över könet. Hur hade
hon icke ofta suttit i ”Tankebyggarnas” illustra krets
med den bittraste kvinnogråt brännande i strupen,
medan löjet skalkades på hennes läppar, och orden
flödade i vältalig rikedom över ämnen, värdiga en
Sokrates.
De ynglingar, vilkas snille t juste henne, fingo
icke blicka för djupt in i hennes ödeshärjade inre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
