Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
maldags, sträv kvinna med begreppet mor som den
enda röda tråden i vadmalet, blev det oändligen
tomt efter henne. Den gamlas aftonfrid hade
stundom gjutit sig även över Hedvig.
Några månader senare, då Klingenberg kom till
sin vittra kusin på ett av sina dagliga besök, märkte
hon med kvävande ängslan, att hans blick var
feber-glänsande, och händerna, vilka som alltid, länge
omslöto hennes, brännande. Hon tvang honom att
lägga sig på soffan. Hon skickade brådstörtat efter
hans vän, den kloke arkiater Schultz. .
”Min käre David”, log Klingenberg honom till
mötes, ”nu är den stund inne, då jag borde offra
dig, Asklepios, son av Apollo och Koronis, den
hälsobringande tuppen. Värdes dock hålla till godo
med en läcker hönsragout, tillagad av den
mångkunniga Pallas.”
Skämtet bedrog icke arkiatern; bakom det
lurade vissheten om döden, och han övertygade sig snart
om att denne stränge herre ej länge skulle bida
utanför malmgårdens snötäckta mur.
Men Hedvig ville intet förstå.
Hon satt oavbrutet vid vännens sida och
lyssnade till hans trötta stämmas filosofiska tal, vilket
omsvepte en själens stämning han ej vågade tolka. De
två kunde icke taga avsked av varandra; som
beredda på en lång gemensam färd ut i det okända,
lade de hand i hand, och kusin Kalles sista ord var
ett godmodigt skämt över Aspasies oförmåga att
rimma på Kriton. Bättre skulle det måhända
lyckas henne med Lysikles.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
