Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skadskjuten flämtade i hennes bröst, gällde allenast
döden.
Den stora, världsfrånvända stillheten hade redan
kommit över henne. Pennan hade för alltid glidit
ur hennes hand. Hon hade sjungit sitt kvalda,
sargade hjärtas svanesång i en heroide. Nej, i ett
fragment, ofullbordat som det djupaste, starkaste i
hennes eget liv var det. I sången Hildur till Adil
hade hon gråtit blod på lyckans grav. Nu låg
poemet under hennes kudde. Hon orkade icke läsa det
mera, men så många gånger hade hennes svidande
ögon glidit över dess rader, att hon kunde det
utantill. Det var dock endast några strofer, hennes
färglösa läppar beständigt upprepade. De tröstade
henne som en dödsklockas milt kallande toner.
Hennes Adil, ynglingen med det svarta håret och den
drömmande blicken, var väl den, som ringde henne
bort från livet. Så länge hon fått älska utan
köldens förfrysande löje, hade hennes eldsjäl skytt
döden.
Nu kunde Hildur gå vid kärlekens själaringning.
Hon viskade ohörbart:
”Mitt liv är redan dött för allt vad livet ger,
ett enda steg ännu, och Hildur är ej mer.
I glömska och i mull skall hennes väsen gömmas;
Hon blir med ömkan nämnd, men äntligt skall hon glömmas.
Här intet evigt är. Bäd’ sorg och rykte fly;
De hinna ej så långt, att gravens tystnad bry.
Men blir en tanke kvar av vad jag själv har varit,
och vad av fröjd och sorg jag ömmast har förfarit;
blir Adil ock den eld, som han i själen väckt,
min känsla och min kraft och blir där aldrig släckt.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
