Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
många af dem randade vattnet, och äfven några lågo
stänkta på ångbåtens artiklar.
En mjuk hand rörde Alberts skuldra. Han stirrade
upp ifrån de röda strålarne, som han en lång
stund stått och betraktat, huru de gungade och flydde
ofvanpå den vattrade vattenytan. Det var Sara, och
hon sade hviskande: »gå nu härifrån: jag skall i
stället vakta både dina och mina saker ända tills vi
komma i land med dem. Gå ned och drick ditt glas
punsch; men när vi kommit fram till bron, skynda då
upp i staden hastigt och skaffa oss bärare, innan de
andra passagerarne taga bort karlarne för oss.»
De stodo händelsevis alldeles ensamne der i fören,
så att Sara kunde väl icke hafva behöft hviska.
Men Albert tyckte det lät så förtroligt och bra, och
hennes täcka ansigte var honom härvid så nära, att
han, utan att sjelf veta deraf, kysste henne, och gick
bort, som hon sagt.
Sara Videbeck — likasom ingenting händt —
började framme i fören verksamt ordna en mängd
större och mindre angelägenheter. Hon lade sina
egna kappsäckar, skrin och öfverplagg tillsammans.
Hon bar äfven till samma hög sergeantens icke
särdeles vingbreda rensel, koffert och reskappa. Huru
hon kunde känna dem, kan man fråga; men dagens
iakttagelser hade för henne varit tillräckliga, att märka
hvilka persedlar sergeanten under sina kringgångar på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
