Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ju alltid då hafva liqviderat oss emellan sedan —
och —
Sara såg på honom med stora ögon. »Jaså?»
sade hon till sluts och slog blicken åt sidan. »Nej,
Albert, var icke en sådan der pratmakare. Alla
liqvider efteråt bli svåra för folk, som tycka om
hvarann. Du skulle bli lika förlägen då, som nu, att
taga emot min andel ; och jag skulle vara ännu
förlägnare, ja, sitta som på nålar, för att till sluts
kanske ej få gifva den. Att stå i sådan der tacksamhet
är olidligt.»
Min Gud, Sara, äro då ömsesidiga tjenster —
är — ja — tacksamhet, menniskohjertan emellan, en
så olidlig känsla?
»Tacksamhet — Albert! (hennes ögon höjdes
underbart härvid) det fins saker, som man aldrig kan
afbörda: ljuf är tacksamheten då, och att stå i evig
skuld till någon är ljuft då. Men skjutspengar, och
pengar för mat, och för hyra, och slarf, det må hvem
som vill stå i tacksamhet för, men icke jag. Nåja,
det begrips, att om jag inga pengar hade, så fick
jag hålla till godo och taga emot; skämmas, blygas
och tacka: gråta och tacka. Men för att slippa det,
ämnar jag låta bli att nånsin lättjas; och så länge
möjligt är, tänker jag skaffa mig medel. Tala icke
derom, tag pengarne här i handen, Albert! och var en
karl — Ack, mycket, mycket blir nog öfrigt ändå, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
