Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mera nu, då hon med häpnad och bestörtning i denna
procession igenkände sin egen verkgesäll, gående
svartklädd: några af de äldre lärpojkarne jemte andra
bekanta buro en likkista. Det var hennes mors!
derpå kunde hon icke tvifla.
Bröstets förfärliga rörelse, andedrägtens uppror
bjöd hon till att dämpa ; ty ett oskickligt uppträde
på gatan måste undvikas! Resklädd och utan allt
svart i sin drägt ville hon ej visa sig. »Min mor?
min mor! får jag aldrig mer se ditt ansigte?»
utropade hon, vred sina händer och drog sig ännu
närmare in i det hörn, der hon stod, för att låta det
sorgliga tåget komma förbi. Hon tyckte sig höra
klockaren till sin granne i processionen doft mumla
orden: »förlidne söndagsnatt».
De allvarsamme vandrarne märkte henne icke.
Men när kistan hunnit om den tyst gråtande, fördolda
dottren, blef det omöjligt för henne att fortsätta sin
egen vandring till hemmet. Hon såg, att
processionen vände sig fram åt kyrkan till. Om det var
begrafning eller blott bisättning, kunde hon icke veta; men
hon drogs oemotståndligt att på afstånd följa. Allt
var henne ännu oredigt, hemskt, alltför hastigt
öfverraskande: att se sin mor, åtminstone röra hennes kista
med sin mun, innan hon nedsänktes, det var en
nödvändighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
