Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Då far kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULOTTAN
342
Sin hustru skulle han ej längre kunna bereda
någon överraskning. Hon behövde icke mera
någon mänsklig hjälp.
Men gjord gärning står ej att ändra.
Kvalen skulle alltid komma att finnas där på
djupet av hans bröst. Men sin lille son skulle
han åtminstone taga vara på. Så förgäves
hade han därför inte kommit.
Med sorgtyngda steg vandrade han vägen
fram. Det led nu mot kvällen, och snart
skulle den tidiga skymningen breda sitt tätnande
dok över nejden. Allt arbete utomhus
började avstanna, och människorna drogo sig till
hemmens härd för att i kretsen av de sina
fira julaftonen. Snön, som nästan hela
dagen sakta fallit, började nu mot kvällen falla
i allt tätare flingor. En och annan stormil
for vinande fram och försatte flingorna i en
ystert virvlande dans, och över fälten yrde
då snön skarp och kall. Det liksom artade
sig till ett riktigt oväder.
Hos Per Mattsson höll man som bäst på
med att duka julbordet, då en knackning på
dörren hördes. Och på husbondens: »Stig
in!» trädde en resklädd främling över
tröskeln. Han var i medelåldern och hans
uppträdande röjde världsvana, fast det syntes
att han trycktes av någon tyngande sorg.
Både Per Mattsson och hans hustru
tyckte sig lia sett honom förr. I varje fall
tycktes han dem på något sätt bekant. Men vem
kunde det vara? I en hast kunde de ej
komma till någon klarhet därom. Först då han
nödvändigt ville tala vid Ulrik, slog det dem,
att det möjligen kunde vara Roland, fast de
under flera år betraktat honom som död.
Visst kunde han få träffa Ulrik. Han
hade förstås bara blivit skickad till grannens i
ett litet ärende, men kunde när som helst
vara tillbaka, fast nog blev han bjuden på
traktering en kväll som denna, och detta kunde ju
fördröja honom något, menade Per Mattsson
med sitt mest förbindliga leende.
Men inte var det precis den allra närmaste
grannen, som Ulrik besökte, ty det var till
moster Stava, han blivit skickad. Men nu var
han på hemväg. Snön hade upphört att falla,
och molnen hade åter skingrats, så att
stjärnorna tindrade fram från en nästan molnfri
himmel. Det hotande ovädret hade dragit
förbi. Nu var det åter stilla och lugnt. Från
de många hemmens fönster lyste strålande ljus
i kvällen.
Nu gick han genom kyrkobyn. Han var så
trött, så trött. Kommen mitt för kyrkan; som
låg där på en liten höjd, stannade han och sag
mot den vita helgedomen. Där långt Dorta
över kyrkans torn brann en klar stjärna mea
en underbart strålande glans. Ulnks diick
drogs oemotståndligt hän mot det fjärran
ljuset. Var det Betlehems stjärna, som lyste.
Nu var det åter Fridfurstens fest. I
morgon skulle julpsalmens helga toner äter ljuda
från högtidsfirande skaror, och aven detta
Herrens tempel flöda av strålande ljus Äter
skulle prästen för en andäktigt lyssnande
menighet tala om det största bland under —
undret i Betlehem — tala om änglarnas
glada budskap: »I dag har en Frälsare blivit
född åt eder.»
Med vilken fröjd mindes han inte de
gånger, då han varit med sin mor i julottan. Var
det inte rent av som en glimt från en högre
värld för honom att bara tänka därpå. Men
i morgon skulle inte han få vara med, ty han
måste nog som i fjor stanna hemma för att
se till kreaturen och husen.
Och mor... Ja, hon låg nu sedan snart
tvenne långa år jordad där inne på den
snöhöljda kyrkogården. Mor, som han älskat så
högt, högre än allt annat på jorden. Hur
gärna skulle han inte vilja besöka hennes
grav. Men skulle han nu kunna finna den i
den myckna snön och kvällens villande dunkel ?
Just som han dock tänkte försvinna in
genom grindarna, kom en liten flicka med ett
paket under armen gående vägen fram. Då
hon kommit litet förbi honom, halkade hon
och föll omkull i snön. Ulrik, som såg det,
skyndade fram och hjälpte henne upp. Hon
var så tunt och tarvligt klädd, den stackars
lilla, och frös gjorde hon, så det riktigt
skakade i kroppen.
Väl uppe igen, slog hon av sig snön och
började så andas i sina blåfrusna, händer.
»Har du inga vantar?» sporde Ulrik. »Nej»,
kom det blyga svaret med knappt hörbar röst,
»några vantar har jag aldrig haft». Då
räckte han henne ett par präktiga ullvantar, som
han själv fått till julklapp i kväll av moster
Stava. »Tag dem här då!» sade han.
Men hon stod en lång stund obeslutsam och
visste inte om hon skulle våga ta emot den
framräckta gåvan. Men slutligen sträckte hon
fram sin frusna hand och tog blygt emot don
och tackade så ödmjukt, att Ulrik Lände sig
både rörd och förlägen.
I en hast kommo också vantarna på. Vis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
