Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilket vore något högre än det verkliga silfvervärdet, skulle
medföra förlust för den franska kronan, om utmyntningen skedde
i större myntstycken, écus, hvarför det föreskrefs, att betalning
for de inlämnade valutorna skulle gifvas endast i myntstycken
om 10 sols, uppenbarligen därför att det större remediet på det
mindre myntet skulle täcka förlusten. Den i nämnda form
erbjudna förmånen innebar emellertid föga lockelse för köpmännen;
den långa tid, som utmyntningen af de mindre myntstyckena
kräfde, och det häraf förorsakade dröjsmålet med betalningen
uppvägde mer än väl vinsten på inlösningspriset. Finansministern
fann då på en annan utväg: inlösningspriset höjdes till 35 livrés,
ja för en kortare tid ända till 36 livrés, men samtidigt stadgades,
att endast hälften af de inlämnade beloppen skulle betalas i
klingande valuta i mån som utmyntningen hunne verkställas, under
det att för den andra hälften skulle utgifvas »billets de monnaie»,
betalbara i Paris efter 3 månader. »Ni inser väl», skrifver
Cha-mellart i ofvan citerade bref, »att det icke funnes någon anledning
för prisets höjande till detta belopp, som är betydligt högre än
myntverkets tariff och öfverstiger valutornas verkliga värde, om
ej konungen härigenom ville utöfva en välgärning, för att själf
omedelbart komma i besittning af valutorna ock göra de enskilda
skadeslösa för förlusten genom betalningens fördröjande.»
Den »bénéfice», som konungen så ädelmodigt dekreterade på
en gång åt sig själf och åt sina undersåtar, förmådde emellertid
de senare ej uppskatta. Det slags kreditpapper, som kallades
»billets de monnaie», hade från det de först utgåfvos, år 1701, fallit
i värde och medförde vid denna tid (1706) för sina innehafvare
en förlust af 10 %\ så länge valfrihet var medgifven, var det
därför bättre för köpmännen att taga det lägre lösningspriset af 34
livrés än det högre under ofvannämnda villkor.
Det dröjde emellertid ej längre än till december detta samma
år 1706, innan valfriheten blef upphäfd. Nya laddningar af ädla
metaller hade under tiden anländt från Söderhafvet, och det
visade sig förenadt med de största svårigheter så väl att konstatera
deras belopp som att hindra ägarne att undandraga dem
ommynt-ning. Man tillgrep därför strängare åtgärder: påbud utfärdades,
att de ankommande fartygen skulle visiteras, lastrummen förseglas
och intet guld eller silfver få landsättas, innan förbindelse
afgif-vits om leverans till myntet. I de villkor, som nu därför
fastställdes, återgick man till lösningspriset 34 livrés, men sökte
bereda en ersättning för det våldsamma ingreppet i de enskildas
handlingsfrihet, dels genom bestämmelsen att den kontanta hälften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
