Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»XXI
"FürUariiiK öfver några mina sednaste
Lefnadsförhållanden."
"Det har troligen icke undfallit någon, minst min familj, att
jag på de sednare tiderne nära nog förlorat mitt fordna glada och
friska lefnadsmod, ej sällan synts sluten, nedslagen och
tillbakadragande, samt allt mer aflägsnat mig från de fordna muntra
sam-qvämen och umgängeskretsarne, liksom mitt hus sällan upptagit
några gäster till en glad fest eller till en förtrolig sammanvaro.
Visst kunna åren bidraga härtill; men detta gör icke allt-
Orsaken har legat djupare och det är den jag nu går att förklara."
"1Ett svårt ock långvarigt fysiskt lidande och dertill med
ohjelpligt, har varit den rätta anledningen till min nedslagenhet."
"Från födelsestunden har jag haft ett födelse- eller eldmärke,
litet ofvanför nafveln, stort som ett runstycke, rödt och på ytan
något hårdt; från detta utgick, genom en körtelsträng, eller hur
jag må benämna densamma, en liten växt, hvilken, stor som en ärt,
hängde lös och var utan något slags egentlig känsel, efter hvad
jag kan påminna mig. Ungefär några år före 1830 kom jag att,
jag minnes icke nu huru, borttaga denna utväxt, antingen genom
af-nyptfifrg iried naglarne eller genom sax. Någon olägenhet
för-sporée jag ej deraf. Likväl började, efter en tid, födslomärket
hårdna och vidga sig på bredden, och då jag vid den tiden
begagnade ylle näst kroppen, så, antingen genom dess skafning eller
dragning, uppkom ett slags sårnad, utan ömhet eller plåga; men som
vätskade sig. Jag företog mig då, för att hindra vllet att draga
eller klibba vid, att betäcka det onda med en plåsterlapp. Emedan
jag ansåg sårnaden såsom ett naturens försök att afsätta något ondt,
trodde jag <let klokaste vara, att låta den få vara i fred,
isynnerhet då ingen värk eller minsta mehn deraf förspordes. Mera böjd
att lefva i andens och fantasiens än verklighetens verld, tänkte jag
sällan eller aldrig på mitt onda. Emellertid förökade sig
härdna-den så, att den år 1833 var som en sexstyfver till storleken,
tum djup, med skarpa kanter, utan känsel och gående, som jag
tyckte, ända in mot inelfvorna. Någon smärta medföljde ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
