Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårjonraal.
1.
Lärkan.
IVär vårsolen kominer, och skimrande vingar
Bland guldskyar hvifta från morgon till qväll,
Af foglar, som sjunga, mest tjusande klingar
Den tidiga lärkan i luftrymdens tjell.
Knapt solranden gryr, förrän muntert hon spelar,
På vaggande vingar än sänkt och än höjd,
När middagen nalkas, små frökorn hon delar
Åt barnen på tufvan med moderlig* fröjd.
Fast lyftad från jorden, försmår hon ej henne;
Helt olik den trotsiga örnen i sky.
När stjernorna sluta i ringdansar denne,
Nöjs lärkan att prisas af barnen i by.
Med sången den idoga åbon hon kallar
Till tegarne ut, att dem plöja och så,
Och tärnan, som hjorden i barrskogen vallar,
Att lyssna till klangen högt upp i det blå.
Och allt som hon sjunger, så bortsmälter drifvan,
Och bäcken blir varm öfver isbelagdt bröst;
På majfälten blomma hvitsippan och vifvan,
Och frigjorda vågorna höja sin röst.
Nytt öga får björken åt himlen att blicka,
Och grönskande armar att famna hvar pust.
Ånyo på flodbrädden Strömkarlar nicka
Och Elfvorna dansa på månbeglänst kust.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
