Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
Som utaf månens sken sitt färgspel lånar,
Till dess han åter sjunker ner och blånar.
Och länge drömmande jag gick i natten,
Då hanens morgonsång klang öfver skog.
Från öster spreds uppå de lugna vatten
Ett gyllne sken, som ytan öfverdrog.
Steglitsan vaknade i lindens krona,
Och öfver fälten hördes lärkan tona.
Och mer och mer föll skuggan ner till marken,
Och rosen återfick sin purpurfärg.
Den friska vestan lekte om i parken, v
Och strålande af eld stod hvarje berg.
Ur mossan kröpo humla, bi och fluga
Att af den fallna honingsdaggen suga.
Och solen rann vid tusen foglaröster
Så klar uppöfver skogens gröna krans.
Helt purpurstänkt var himmelen i öster,
Och blå och djup mot vester i sin glans;
Men midt emellan låg än qvar, sen natten,
En flygtig sky, likt genomskinligt vatten.
"Ha! var det den, hvarpå den ädles skugga
For åter upp i nattens svala vind!"
Så tänkte jag, och kände tårar dugga
Ifrån mitt öga ned uppå min kind.
"Han är då flyktad, evigt hädangången,
Dock än han lefva skall i minnessången".
Dahlgrens Saml. Arbeten. II,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
