Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
Då ar så hett, att knappt man mägtar
Att föra handen upp till mund.
Om qvälln med knott och mygg man fäktar,
Och natten unnar ingen blund.
Så skall man flux åstad att mörda
Och meja fagra blomstret af,
Och derpå sina tegar skörda
Med hvässta jernets blanka glaf.
Så nalkas hösten med sin dimma
Och ufvars skrän på hvarje gren.
Allt mera kortas dagens timma
Och matt blir solens gyllne sken.
Den bleka månen öfver fjellet
Med sina horn, sin trumpna min,
Då tager hennes plats i stället,
Och så är glädjens tid för hin.
Nu börjas köld och snöglopps-yra
Och nordanstormars hemska ve,
Då dagen skummar klockan fyra,
Och ögat mera ej kan se.
I fem, sex månar får man sitta
Med troll och gastar på en stol,
Och uti mörkret för sig titta
Hvarthän hon vandrat, himlens sol.
En liten skrufning kunde hjelpa,
Ett ombyte af poler blott,
Att Afrika till polen stjelpa
Och oss dit Afrika har stått.
Dock hellre då min sångmö prisar
Italiens sköna, rika land,
Der luften ständigt mild sig visar
Med mått i kyla som i brand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
