Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■253
Kom den fagra skogens gudinna
Med sina tilrnor hit ner,
Att liksom vi låta tiden förrinna,
Har i det gröna, der törnrosen ler.
Då fick hon skåda den långa man,
Hur han i gräset snarkande låg,
Med benenä kors om hvarann,
Och lät som en skorrande såg.
En hungrig korp på hans fot
Nickade kring sig, så kolsvart som sot.
Tillbaka hon steg,
När Lunkentus’ öga, det ena, uppbleg.
"Hu! jag blir rädd!"
Skrek skogsgudinnans tärna och häpen hon lade
Florshatten neder på renmossans bädd.
"Tok lilla!" skogsgudinnan sade,
"Ser du, han sofver ju än!
"Har du då glömt, kära vän,
"Att du är lätt, som en ilande hind?
"Vingar vi bära, som flygande vind.
"Blifven ej rädda, J skogstärnor små!
"Låtom oss gå,
"För att beskåda den sofvande karl.
"Kors! hur han anden med pustande drar!
"Kors! hvilken hisklig barbar!
"Hjertat det hörs som en salsklocka gå. —
"Våren ej rädda; se så! stigen på,
"Tyst, tyst, uppå tå!"
De framstego, runkade på sina små hufvuden och
betraktade den långa mannen. Då tilldrog det sig, att
En ekorre, följande med som passopp,
Hoppade neder och hoppade opp,
Opp uppå Lunkentus’ kropp,
For mellan håret och gjorde små spratt;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
