Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■297
jag att stiga dit upp. Upphunnen på spetsen såg jag ej
annat äri skrofliga kedjor af berg, sönderslagna eller stjelpta
öfver hvarandra, mellan hvilka marbuskar och törnen
framstucko. Jag var just i begrepp att åter nedstiga, då jag
hörde under mig ett besynnerligt dån, likasom af fjerran
mullrande åskor. Jag såg mig omkring, tills jag slutligen blef
varse en öppning på de längre bortj befintliga bergen; jag
skyndade genast dit och satte min tub in i hålet . . .
Brandelius. Och du såg?
Kullman. Hela helvetet.
Brandelius. Ah, det är intet möjligt!
Kullman. Intet möjligt? . . . Gack då sjelf och se
bättre efter. Se här är tuben!
Brandelius. Nej, dertill har jag ej lust. — Men huru
såg der ut? Var afgrunden svart, gul eller eldröd?
Kändes der bra hett? Var der rök, svafvelströmmar, många
djeflar? Tala och bevisa med ditt svar, att du ej slagit en
erkelögn i munnen på mig.
Kullman.
Du vill det då? Välan! så skall jag tala,
Att håren på din hjessa resa sig,
Som galtens borst, när ulfven honom hotar. —
Jag såg ett haf, så stort som hela verlden:
En eld der outsläcklig brann i svalget
Och tycktes med hvar stund sig tusendubbla.
Som fräsande kometer der sig hvälfde
I rök och flamma millioner fallna,
Beklagansvärda andar, djeflar nämnda.
Jag skogar såg, likt itändt hår, som fladdrar
Och med sitt os förqväfver andedrägten.
Berg höjde sig, med sken, som glödgad koppar.
De sprungo sönder, smälte uti strömmar,
Och öfversköljde fält och skog och andar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
