Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
jag en melodisk röst och flux var jag äter på utkik.
Himmel! det var hon, som sväfvade fram mellan gångarne. Än
gick hon, än sprang hon, än försvann hon, än såg jag henne
åter, tilldess hon, liksom gripen af en trollkraft, stadnade
midtför rosenbusken. Hon stod der länge, liksom hon ville
öfver-räkna hela rikedomen af knoppar och blommor, slog ändtligen
sina armar omkring dem, liksom för att på en gång trycka
dem alla till sitt hjerta. Vid denna åsyn ville mina ögon
liksom skjuta ut ur pannan, för att kasta sig ned för hennes
fötter. Hastigt vände hon sig om och med en blick uppåt
min boning, sände hon en slängkyss, rodnade dervid och
försvann bakom parterren.
Jag väntade länge; hon återsyntes med sin lilla
vattenkanna. Allt närmare nalkades hon åt den plats, der mitt
stjernkikeri var uppstäldt, och jag stod verkligen rädd, af
fruktan att blifva upptäckt, ehuru jag i mitt inre önskade
detsamma. Hennes lättfladdrande klädnad, som smög sig
liksom kyssande kring fötterna, den lutande ställningen, den böjda
armen, lockarne som oupphörligen rörde sig kring kinderna
— hvilken syn! hvilket skådespel! Nu stod hon midt
framför mig bland blommorna, lik en Flora i sin lustgård. En
lätt vind lyftade hastigt, liken pust på en fladdrande fallaska,
den tunna schavletten; den föll af och hängde sig på en lilja ,
som smålutande, likväl förmådde bära den ljufva bördan. Men
Gud! hvilket snöberg af bländande hvithet, söm den
afundsjuka schavletten åter snart täckte med sina korpvingar. Jag
vågade knappast andas. Jag hade säkerligen till slut blifvit
upptäckt, om ej modern i detsamma ropat henne genom ett
fönster, att komma upp på ett ögonblick. Vattenkannan
nedsattes bredvid mitt observatorium. Jag begagnade den
dyrbara stunden, uppryckte en smal spröta, som stod bland
sockerärterna, nära bredvid mig; i dess klufna ända fästade jag
ett papper, hvarpå jag med blyerts skref:
Min är du, härinne
I känsla och sinne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
