Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
"Det var en skön Juli-dag. Glade surrade bien kring
sina kupor, och svalorna dansade högt i luften. Gräset låg
prydt af morgonens diamanter, och hämplingen sjöng i den
närbelägna lunden sin kärlek och förtjusning. Äfven mitt
hjerta klappade, äfven mitt öga lågade. Det var med ett
ord den mest hänryckande af morgonstunder, sedan
skapelsen. Jag utgick i den närbelägna trädgården; sakta susade
lofven, sakta böjde sig nejlikan för sefirens kyssar. Hvem
är det som då nalkas, lätt som en Juni-vind, med den
virkade korgen på armen, leende som afton-stjernan, tjusande
som fullmånen? Är det en dödlig eller en gudinna? Fritt spela
lockarne kring alabaster-skullrorna; som en smidig ranka är
hennes växt, kinderna mera rodnande än törnrosens. O, det
är du, det ljufvaste af alla föremål, mitt hjerta, mitt lif, mitt
allt; det är du, sköna Mathilda".
"Med en silfverstämma, klangfull som näktergalens,
frågar du mig halft rodnande och förlägen, om jag ej ville
biträda med att plocka några körsbär till present på din mors
namnsdag. Hvad var naturligare än den upprymda glädjens
jubelsvar: "ack ja!" — Jag skyndar, jag hastar, nej, jag flyger
på förtjusningens vingar efter en stege. Jag räcker dig min
hand, denna svanhand fattar min, du darrar, du bäfvar; men
färden går lyckligt, och nu, himmelska syn, står du deruppe
i höjden, en paradisets täckaste fogel; eldigt skyndar jag
efter och tar min plats bredvid på en stadig gren. Det ena
bäret efter det andra lägger jag i din bländande korg, och
med hvarje bär framtvingas en stilla suck. Du hör den, du
rodnar; du nedslår dina stjernklara ögon. Kan jag längre
tveka, kan jag längre dröja. Dock, tungan är stum som
grafven. Då räcker du mig din hand med bön, att äfven
föra dig på en dylik gren; förgäfves besvär jag dig, du
trotsar den ögonskenliga faran, du vågar det modiga steget, och
nu, omhöljda af tätlöfviga qvistar stå vi bredvid hvarannan.
Min hand hvilar i din, du drager den ej tillbaka. En suck
Dahlgrens Saml. Arb. IV. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
