Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
’till våren?" — "Jag ämnar resa i Ofvermorgon." — "Det kallar
jag att vara deciderad! Men ursäkta, det låter icke
verkställa sig; ni skall väl ha edra kläder först tvättade, och i
denna kyla kan det ej ske på mindre än en vecka!" —
Härvid knackade hon på fönsterrutan åt sin man. Han inkom.
-— "Nå, herr magistern tänker öfvergifva oss." — "Öfvergifva
oss," svarade han, "hvarför så?" -— "Det tror jag intet
han sjelf vet," tillade hon, i det hon igensköt sin byrålåda! "Det
var emellertid rätt ledsamt, att han ej genast vid sin hitkomst
behagade underrätta oss härom, så hade vi undvikit att
genera honom, att stadna qvar så länge." — Jag fattade min
hatt, bugade och gick. Jag hade uttalat mitt hjertas önskan,
steget var taget och kunde ej återkallas. Min patron sökte
emellertid öfvertala mig, lofvade påökning i lönen och att
uppfylla hvad jag annars hade af nöden att önska. Jag
förblef obeveklig. Från denna stund lekte man fremmande för
hvarannan.
Den enda som gladde sig, var mindiscipel, hvilken
hoppades vinna på regements-förändringen. Guvernanten såg
små-hedsen ut. Jag undvek henne, så vidt jag kunde. Knappast
var min byk gjord, förrän jag inpackade den, det vill säga
mina rentvättade kläder, och fortare än Napoleons från Moskva
skedde min reträtt från gården. En half mil dröp det ur
kappsäcken på snödrifvorna af de våta kläderna. Den enda
som gret efter mig var en liten elfvaårig flicka, gårdsfogdens
dotter, åt hvilken jag roade mig att klippa hästar och slädar,
och skänka annat smått; hon sprang visst en half fjerdingsväg
bredvid slädan, för att upplåta en grind och säga det
yttersta farväl.
Detta rörde mig verkligen. Jag stadnade, tog flickan
i min famn och kvste henne. Då gret hon ännu mera, jag
bad henne vända om och lade i hennes hand en liten ring
af tagel: "Behåll den såsom ett minne af mig; blif alltid i
dina dagar en snäll och beskedlig flicka. Farväl med dig!"
— Jag kyste henne än en gång. Hon qvarstod, och ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
