Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
efter en medvurst, som skall halshuggas. Licentiaten
Bosan-der står vid sitt fönster och stirrar utåt nejden, suckar och
rifver sig i hufvudet; fattar sin tobakspipa, och stoppar och
utblåser henne minst femton gånger, slår sönder knogarne mot
stålet och får ändå icke eld; öppnar Horatius, ser deri, men
slår straxt igen boken. Går ånyo ett par slag kring
kammaren, stadnar och ser med orörliga ögon framför sig. Nu
skummar det. Klockan är elfva. Han gäspar och börjar
afkläda sig. Men äfven häri är vedermöda och bedröfvelse.
Han kastar sig i skjortärmarne på bädden och försöker sofva.
Tusende omvexlande bilder hålla hans själ i en qvalfull oro.
Än vaggas han af och an på ett ångfartyg, än skakas han
på en kärra mellan grus och klapperstenar. Han vänder sig
åt alla sidor, och bemödar sig att genom blundande komma
i sömn. Då öppnas dörren, det är liksom någon stege in;
han ser upp, och o fasa! ett spöke står lifslefvande på
golfvet och vänder sig omkring åt alla sidor. Det är hans fordna
discipel, hans Julius, hvilken i runda åtta dagar legat i
sjöbotten, och nu visar sig för hans blick. Han vill skrika,
men ångsten betager honom rösten; han vill resa på sig och
kan ej. Han fryser, han svettas. Spöket närmar sig honom
allt mer och mer. Nu står det vid sängbrädet, nu stryker det
honom sakta öfver armen; han ger till ett skrik, flyger genom
dörren, tumlar alla trapporna utföre. "Herr Licentiat," ropar
det ofvanifrån. Nu samlar han sina sista krafter, uppreser
sig ånyo, störtar ut på gården, genom grinden ned i
trädgården, öfver krusbärsbuskar och sparris-sängar, der han matt
och nästan andelös nedsjunker på en gräsbänk. Grefven,
hvilken varit i samma tillstånd af sömnlöshet som Bosander,
hörde bullret och ropet, utsteg i förstun, och se, det första som
flyger honom i famn är hans son. Han kunde knappt tro sina
egna ögon, förrän han af gossens varma kyssar kände, att
han verkligen hade en lefvande varelse framför sig. — "Du
ligger då ej i sjöbotten?" — "Der har jag aldrig varit." —
Den sakramenska Licentiaten, som så kunnat fullproppa mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
