Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Månen är nattens trollkettil. Månen är en
Schellingian: ty ljuset borgar han från den
stora Flatonska philosophen, Solen , han
fördrager ej dager, lefver helst i natt och
mysticism, gifver åt alla andra föremål en
egen, besynnerlig anstrykning, skapar
svärmare. Månen är en catholsk prest, som
står mellan himmelens altarljus, stjernorna,
med skyarnes chorkåpa på sig och stänker
vigvatten öfver jorden. Månen är vår
planets lakej — dock hvarföre längre smäda
honom ? Låtom oss snarare betrakta honom
från en ljusare sida.
Föreställom oss en söt, suckande,
smäktande, brinnande, längtande, trängtande,
väntande, blossande flicka i en ljuf
månskensstund, i hvita sidenskor med
Stråperlor, hvilande på en skimrande divan. Hur
ligger hon ej der, som en kärlekskyss, som
en naturens innersta suck! Månen lyser
genom fenstret. Du stiger in. ”Älskade,”
hviskar hon, ”hvarföre så?” och så sveper
hon florsmanteln omkring sig, och hoppar
emot dig, och kysser dig och lutar sitt
bröst emot dig och gråter, och ler och
gråter, och hviskar: ”Fredrik!” och så tar hon
dig vid handen och för dig till fenstret i
månskenet, och så sätter hon sig vid claveret.
Du öppnar fenstret. All naturen är tyst.
I månskenet stå träden likasom hviskande
karlar, hvilka skynda på språng till ett
rendezvous. Källan spelar, floden sorlar,
nattfjäriln surrar, ett blad nedfaller, månen
uppkastar sitt resflor, en fogel ruskar sig
på sin gren , hela nejden betäckes af
silfverslöjor, dimman dansar på sjön, vågens ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
