Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
betraktade löjtnanten med en fast blick. »Orsaken
till min utmaning känner ni troligen af ert samvete.
Jag skall ha den äran sända er mina sekundanter.»
Marinlöjtnanten bugade sig — något blek, det är
sant, men med den aktning man är skyldig en man,
bärande ett så ädelt namn som hertigens. Strax
därpå aflägsnade han sig, och ingen kunde märka, då
han förde m:le Vernet i fransäsen, att han
ögonblicket förut mottagit en utmaning.
Men hertigen stod ensam och tankfull kvar i
växt-rummet. Slutligen tände han en cigarrett för att
förströ sig och låta sin sorgbundenhet gå upp i rök.
Han tog därvid växterna i närmare skärskådande
och stannade till sist framför en praktfull indisk
azalea, öfversållad med hvita blommor.
Han bröt en af dessa och förde den brinnande
cigarretten tätt intill den fina hvita blomklasen, som
småningom blef tynande och slutade med att bli
alldeles svart.
Hertigen log vemodsfullt.
»Stackars lilla blomma,» tänkte han, »det behöfdes
endast en parfymerad cigarrett för att döda dig! —
Ack, det fordras icke ens så mycket för att mörda en
kvinnas rykte och göra hennes dygd lika så svart som
den här. — Jag vet det, jag.»
Och han kastade azalean tillbaka bland hennes
hvita, jungfruliga systrar, och dessa logo, troligen
af skadefröjd: de voro ännu rena, och hon var redan
fläckad. . .
Det var dagen efter generalens bal.
Klockan var omkring sju på aftonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
