Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ju flere samband man har med dem, dess bättre;
det är först tviflet, som låter oss ana ett helvete!
Då Marietta slutat, stod hon en stund alldeles stilla
och sökte läsa sig till mina tankar i mitt ansikte. Då
hon såg, att jag blef förblef allvarsam, räckte hon med
en liten förtjusande blyg åtbörd fram sin knubbiga,
men fint formade hand och frågade sakta, nästan
hviskande:
»Vill du försöka tro . . . och så lofva mig att inte
ligga och röka, som du nyss gjorde, på "den där
stenhällen. Jag försäkrar, att helgonen nog varit mycket
onda på dig, men jag skall bedja dem förlåta dig för
den här gången.»
»J a, bed, Marietta!»
Jag hade svårt att, fastän mina ögon blef vo
fuktiga, hålla tillbaka ett leende. Hon märkte det och
tilläde i en litet förtrytsam ton:
»Jag får visst lof att be gamla Marguerite bedja
för er i stället: hon känner helgonen bättre än jag.
Marguerite är så gammal. . .»
Några minuter därefter stod jag ensam kvar på
kullen. Det ringde till bön i S:t Pierre. Af solen
syntes endast ett svagt rosenrödt skimmer längst
borta i väster, men djupt inne i bokskogen hörde jag
Marietta sjunga — det var någon gammal visa . . .
långa, melankoliska, smältande toner.
Men från den stunden låg jag aldrig mera på den
stenhäll, som uppbar korset med dess bakgrund af
hvita rosor — icke därför att jag fruktade helgonens
vrede, men Marietta hade bedt mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
