Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hände allt som oftast, att han läste upp för henne där
ute på den ensliga balkongen en eller annan dikt,
som han skrifvit under nattens lopp. Francisquine
var förtjust, var rörd. Det unga, adertonåriga
hjärtat var så lätt mottagligt för intryck, och en vacker
dag öfverraskade hon sig själf med att rodna, då hon
helt tyst för sig själf nämnde den unge poetens namn.
Henri hade aldrig känt någonting ditåt för
Francisquine Arnot. Han höll af henne som en varelse,
hvilken delade hans enslighet, som en vän, till
hvilken han kunde förtro sig, utan att behöfva frukta
för att bli tillbakastött. Han hade till och med
berättat henne om Sidonie, frågat henne på samvete,
om hon trodde, att Sidonies kärlek var annat än ren
egoism. Den unga flickan hade svarat nej. Detta
nej sårade Henris egenkärlek en smula, och han
talade aldrig mer om Sidonie, men Francisquine kunde
aldrig glömma henne.
Hade Francisquine varit vacker, är det antagligt,
att hon blifvit för Henri långt mera än nu. Som hon
nu var ful, blef hon det icke. Substantivet kärlek
och verbet älska forekommo aldrig i deras samtal.
Den enda artighet, Henri hade sagt henne, var: »Ni
har arabögon och Cendrillons fötter!», en artighet
som han hviskade till henne mellan ett par bloss på
sin cigarrett en ljum och månljus september af ton.
Han menade egentligen ingenting med det, men han
var i stämning, och då går det så lätt att säga
artigheter till fruntimmer.
Under sin sjukdom, en svår nervfeber, lärde han
sig först att rätt uppskatta Francisquine, att sätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
