Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
värde på hennes öegenyttiga själfuppoffring, och då
han som konvalescent tog hennes lilla hand i sin,
låg det också verklig mening i hvad han sade henne:
»Ni är ett helgon, mitt skyddshelgon, Squine!» Och
så drog han henne intill sig och kysste henne.
Och hon hade också varit hans skyddshelgon.
Utan den omsorgsfulla vård, hon ägnat honom, skulle
han säkerligen icke repat sig, och hade hon inte
fallit på den idén, att, honom ovetande, lägga in sina
sparpenningar i ett kuvert och sända dem till honom
»från en okänd vän», skulle han stått på bar backe
vid sitt tillfrisknande. Nu däremot blef Henri frisk
och hans pjäs färdig.
Han hade segrat.
När ridån fallit för sista gången, var Henri inte
längre en okänd storhet. Kvinnorna i salongen —
från kvinnan af värld till kvinnan af folket–
tyckte sig stå i tacksamhetsskuld till honom, och
männen erkände, att han hade rätt, Oaktadt han
gisslat deras egoism och vågat betvifla deras »heliga
rätt» att kasta sten på kvinnan. Studenterna höjde
honom till skyarna, och man samlades i klunga
utanför teatcm för att om möjligt få fatt i honom och föra
honom i triumf till något kafé, där man minnsann
icke skulle tveka att låta korkarna springa.
Ja, han hade segrat!
Skådespelarne sade honom det, när han kom ned
på scenen för att tacka dem, och Sidonie erkände det
tyst för sig själf, när hon med ett frestande
småleende på läpparna och någonting farligt i ögonen steg
ut för trapporna för att bege sig till sin vagn. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
