Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
folket lyssnade. Men han skördade hvarken guld
eller ordnar för sin sång. En naturpoet! ... en
visdiktare! — hvad var det nu med den?
Men det gaf lärkan så många som flyger och far.
Hon sjöng för torparen, som plöjde åkern i sitt
anletes svett, för den fattige studenten, som gick och
diktade sagospel i skogen, för bondflickan, som med en
förälskad fråga plockade prästkragens hvita kronblad
— och alla förstodo de hans sång. Ja, det gjorde
den unga, svartögda svalan också, när hon stack ut
det lilla hufvudet genom boet och såg den älskade
högt uppe bland skyarna, svinnande i purpur och gull.
Då var han hennes sval drömmars unge hjälte. Men
hon visste inte, att det var om henne han sjöng, när
han diktade som vackrast ...
Till sist kom den dag, då poeten beslöt att göra
allvar af sin kärlek och fria.
Fria!
Han tänkte med förskräckelse på, hvad detta ord
innebar. Binda sig, få släkt, bli familjeförsörjare.
Och så själf va frierit!
Men han tog mod till sig, putsade fjädrarna —
hvad han tyckte han såg tarflig ut, när han synade
sig med bäcken till spegel — och så satte han sig midt
i den doftande klöfvern att gnola igenom sitt frieri.
Det var nu tvärt emot en lärkas vana att inte gå
igenom sina stycken i luften. Men han vågade inte. Då
skulle han ju ha sett den ståtliga herrgården, vaktad af
de hundraåriga lönnarna. Och den synen skulle
alldeles ha betagit honom modet att fria till en ung
svalfröken, som hade en pappa med en sådan samhälls-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
