Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pet — ramen kring hennes första kärlek — och i
längtande tankar följa flyttfågelståget mot söder.
Hvilka oändligt långa dagar! — hvilka ännu
oändligt längre nätter!
Ve öfver den unge herrn på herrgården! Det var
hans jaktgevär och hans ärelystnad som voro skulden
till detta. Men hvarför ska man också anse det för
en bragd att kunna träffa en svala i flykten?
Hennes ena vinge hade rispats af hageln. Och hon
måste stanna, då vingarna icke hade styrka nog att
bära henne öfver hvita alper och djupblått haf. Hon
måste stanna, lämnad kvar af alla de andra. Nej,
icke af alla. Hennes man dröjde hos henne. Han ville
se om icke vingen till sist skulle läkas, skulle få sin
kraft igen. Och vingen läktes verkligen, men
krafterna voro borta.
»Res!» hviskade hon. »Hvarför skall du stanna och
dö?»
Och när ett nytt svaltåg — årets sista — drog fram
öfver herrgården, tog hennes man farväl af henne och
sällade sig till de bortdragande.
Och den stackars lilla svalan var alldeles ensam.
På matta vingar flög hon omkring i den disiga,
kalla höstluften för att möjligen fånga någon insekt,
och dödgräfvarn, där han stod lutad mot sin spade,
tänkte inom sig, när han följde hennes flykt: du har
inte långt kvar, lilla vän!
Och en novembermorgon med hög, klar himmel
och rimfrost öfver grenarna, så man kunde inbilla
sig att det var i maj och fruktträden blommade, kände
svalan att lifvet nalkades sitt slut. Men hon led inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
