Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— det var tvärt om som en stilla lycka kommit öfver
henne. Och samlande sina sista krafter, spände hon
ut de frusna små vingarna och flög ut ur boet: hon
ville dö som hon lefvat — i den fria rymden — bland
solglitter och hvita skyar — där han hade sjungit.
Så sjönk hon till sist utmattad ned på de frosthvita
tufvorna, och med en suck af lättnad gömde hon det
trötta lilla hufvudet under den ännu mjuka,
värmande vingen.
Men var hösten redan förbi, vintern öfver och hade
våren redan kommit?
Var det inte en lärka, som sjöng däruppe. . . högt,
högt öfver henne?
Jo, det var en lärka.
Det var lärkhanen, som återvändt till snöns och
de röda stugornas land, sedan han förgäfves sökt den
han älskade bland fallna tempel, halft begrafna i
gyllene sand, under Afrikas i blekgrönt skiftande
himmel.
Och här återfann han henne döende på den frusna
marken, bland de frosthvita tufvorna.
Men när våren kom och snön smälte undan, staren
hvisslade i björktopparna och ärlorna trippade på
åkern, hittade studenten, som var informator på
herrgården, bland bjärt gröna blad och blå sippor en
ungsvala och en lärka tätt bredvid hvarandra. Och med
ett vemodigt leende visade han de döda fåglarna,
liggande i hans öppna hand, för den unga
herrgårdsfröken.
»Se, min älskade,» sade han, »detta är vårt öde!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
