Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men hon, som framför isad ruta står
med glanslös blick, i förtid grånadt hår,
hon hviskar, när hon första snön ser falla,
med bleka läppar: ”ve oss — ve oss, alla!”
För henne vintern är ej lek och skratt —
nej, den är köld och hunger, död och natt.
Och därför, barn, när du vid fönstret står,
och första snön mot glaset sakta slår,
så hör det ej liksom en festsång klinga —
nej hellre som begrafningsklockor ringa!
Betänk, för fattigfolk går solen ner,
och många, många få ej se den mer!
1891.
Min sommarbit.
Förtöjd vid stenkajens kistor
nu sofver min sommarbåt
och drömmer om skötar och gistor,
om böljsång och fåglalåt.
Från stången blåser ej flagga,
och hvisslan mistat sin röst —
på strömmen måsarna vagga
med spräckliga, bruna bröst.
Där ute på fjärdens vågor
de ångaren ofta sett
och lyftat i solens lågor,
när hvisslan signalen gett.
Då vimlade akterdäcket,
af solbrända stockholmsbor,
och Venus, stödd emot räcket,
bar halmhatt med ljusblått flor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
