Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han hennes hjälte var. Hvart enda slag,
som detta svaga kvinnohjärta slog —
det gällde honom, honom som en dag
med vapen och med mildhet Tyskland tog.
Hvart bud, som kom af Gustaf Adolf sändt,
det måste inför henne skildra allt—
från största slag till minsta sak, som händt,
och budet lydde: drottningen befallt.
Hon följde vid kurirens ord hans färd,
och längtade allt mer och mer att nå
det lilla stycke af den stora värld,
där kungen fanns bland fanor gula, blå.
Och kungen skref: ”Det vinter är vid Main —
kom du, min älskling, kom med sol och vår;
jag pärlor fiskat i den gyllne Rhein —
dem vill jag fläta i ditt vackra hår.”
Hon fick sitt smycke. Kungens egen hand
i hennes hår, som ned i lockar föll,
en vinterafton diademet band,
när han sitt hof i stolta Frankfurt höll.
Hon lyste i sin fägrings fulla glans —
hon kände sig så outsägligt rik —
här fick hon vandra med sin arm i hans
och drömma kvällen bort vid ljuf musik.
När i sitt sofgemak hon sedan stod,
och kungens gåfva brann i månens sken,
hvar pärla syntes henne stänkt af blod,
och blodröd flammade hvar ädelsten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
