Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Du, leda häxa, du, tattarskarn . . .!”
Han ville svära, han ville banna,
men bunden var han med fina garn,
och harmen måste på tungan stanna.
Han såg på henne en lång sekund
och värjan sakta i skidan sänkte;
från gården sprängde han nästa stund —
i öster gryningens strimmor blänkte.
Men från den dagen hans frid försvann:
två svarta ögon han jämt såg spöka.
Han svor att gifva den häxan an,
men ville lagmannen aldrig söka.
När vårsol in genom rutan sken,
och lärkan sjöng öfver bäckar strida,
red Hoftorps herre till Anna hän
och talte kärligt med ord så blida.
En liten häxa, det var hon visst —
hon honom själf ju förhäxat hade —
och det var lika godt först som sist
i hennes händer han Hoftorp lade.
Och så fick gården en vaksam fru,
och fylldt blef visthuset, hvitt blef linnet,
och korna stodo i båset nu
så feta, glänsande uti skinnet.
1886.
En gammal värja.
En rostig värja, en florbehängd,
jag minnes från ett museum; —
den hade nog skyldrat i forna dar
vid något högtidligt Te Deum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
