Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid slocknad härd i mörka vinterkvällen
nybyggarn ensam i sin stuga satt
och sände från de fjärran, öde fjällen
sin lyckas sol ett sista stumt ”god natt!”
1893.
I uppförsbacken.
Hon var så blond och så späd och fin
och mjuk som skinnet på bäfverkragen,
och, fastän rädd, höll hon dock god min,
när fram vi flögo igenom hagen.
Och björk och fur sände snöstoft ned
som pärleglitter i solens strålar,
och flink var kälken på stålblank med,
och raskt det gick utan kusk och fålar.
Ej ord hon sade, hon ögat slöt,
höll muffen tryckt emot rosenmunnen,
och bäst hon drömde, och bäst jag njöt —
till backens slut var vår kälke hunnen.
Och nu på nytt emot krönet opp,
där snön låg hvit öfver berg och backar! —
Nog gick det nedför som i galopp,
men draga uppföre — jo, jag tackar!
Nu hennes hand bredvid min tog tag —
visst var den liten i yllevanten,
men hur det lättade, kände jag,
när just vi voro i värsta branten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
