Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För öfrigt sdllsamt tyst. Den mörka skogen sof,
men under granar höll vår unga kärlek hof.
Och nu är allt förbi... som sommarn blott en
hägring,
som mistat har sin doft, sin glans, sin färg, sin fägring.
Har lifveis verklighet, som sliter bladen af,
vår kärlek bäddat ned i höstomsusad graf?
Skall ingen vänlig vrå i skogen mer vi finna,
där, medan nattens bloss, de klara stjärnor, brinna,
vår kärlek segrande slår röda kronblad ut,
som sia, att ej än vår sommar tagit slut.. .
1891.
Prinsessan Tusensköna.
När dagen dör och vinterns skymning breder
sin dunkla mantel öfver frusen jord,
svär mig på nytt de ljufva, dyra eder
och hviska till mig vårens kärleksord!
Vi möttes förr bland hvita hagtornshäckar
vid lärkans sång i rymdens ljusa blå,
vid sorlet ifrån silfverklara bäckar —
i junis rosendoft vi möttes då.
Ditt rika hår flöt ned i gyllne strömmar
kring dina skuldror, täckta af muslin,
din blick var ännu fylld af nattens drömmar —
din kyss förrädisk som förhäxadt vin.
Då var du helt och hållet min allenast —
ej jord, ej himmel ägde dig — blott jag.
Och om jag bedt, du hade följt mig genast:
din skygga smekning sade: tag mig — tag!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
