Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men nej! Ditt lif ej ville jag föröda,
ditt blonda hufvud skulle storm ej nå,
din hvita fot på stenar icke blöda —
du var ju min — du var ju min ändå!
Som hvitskär blom emellan mörka stammar
du tycktes mig, när du till sist försvann,
och jag stod ensam i den gröna kammar,
där daggen som ett kvarglömdt smycke brann.
Men väl jag visste, att på mig du tänkte,
fast skog och ängar nu oss skilde åt,
och väl jag visste, att när månen blänkte
du kom till vassen, där jag gömt vår båt.
Ett stilla vatten, höljdt i månglänst dimma,
från anad strand en ton af trastens sång,
djupt vid vår reling sågs en stjärna glimma,
från åran föll en pärla gång på gång.
Det där var då... Men liksom grafvens galler
kan röfva ungdom, skönhet, rosors glöd —
så rycks du nu från mig, när mörkret faller,
och vinterkvällens himmel flammar röd.
Ditt lif nu skiljs från mitt. Nu dörrar stängas,
som öppnas blott för rikedom och börd,
men må, när krökta ryggar kring dig trängas,
djupt i ditt hjärta skogens sång bli hörd!
Gå, barn, att låta dig till drottning kröna —
till balers drottning i juvelers glans,
men svär mig först, prinsessa Tusensköna,
att aldrig glömma våren en gång fanns!
1895.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
