Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Farväl.
Jag älskat dig, jag älskat dig en gång,
när lifvet flöt i solljus hän och sång,
då hvarje dag, som ljusnade i öster,
mig ropade med tusen skilda röster
till vapenkamp för allt hvad heligt är,
för allt hvad tiden närmast hjärtat bär.
Jag älskat dig. Jag känt i forna dar,
hur genom dig jag stark och modig var;
du värmde mig liksom en helig låga,
jag kunde bjuda spetsen, kunde våga;
jag visste, segerlönen fanns hos dig,
och lösen var: hon måste älska mig!
Dock fåfängt kämpar man likväl ibland;
min lyckas farkost nådde aldrig land.
Den drefs af stormen ut på vida vatten,
och solen sjönk, och så kom natten — natten,
som släckte stjärnorna, min stjärna med,
och framåt gick det öfver stiglös led.–
Dit nu jag går, kan du ej följa mig;
men innan dess ett sista ord till dig,
till dig, som var mitt hjärtas härskarinna,
när lögnen band mig vid en annan kvinna,
till dig, du barn af lifvets friska vår,
som midt i glansen af dess skönhet står.
Hör mig och tro, att fast en syndfull själ,
med hvilken mörkrets makter drifvit spel,
jag dock har slutit djupt i hjärtat inne,
som en relik i guld, ett fagert minne,
som ingen synd ännu har fläckat ned; —
det minnet tar jag nu på färden med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
