Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En konung öfver allt hvad fagrast är,
hvad jorden ljufvast på sin axel bär —
en kvinna skön som dagen, när den tändes
och ifrån mörker allt i solglans vändes.
Och nu jag sitter ensam i mitt rum,
och in i brasans glöd jag stirrar stum.
Den arm, som en gång drömmande jag smekte,
den blonda lock, med hvilken förr jag lekte —
Allt — allt är borta, endast jag är kvar
att sörja lyckans gångna solskensdar. —
Jag minns så mycket. Ensamheten målar
med pensel, doppad i det svunnas strålar.
Och hvarje tafla drager mig till sig
med samma trollmakt, som det fanns hos dig.
Jag ser en båt, som tyst i juninatten
sin silfverfåra skär i fjärdens vatten.
Jag hör en visa, stämningsfull och vek,
som stiger upp mot stjärnan, silfverblek.
Och när från hvilad åra vattnet stänker
i blåa ögons djup min blick jag sänker.
Om dd i detta vackra ögonpar
jag läst, hvad nu jag vet — att falsk hon var —
du sjö, i dina djupa, dunkla gömmen
begraft jag hade oss och kärleksdrömmen!
Nu kilar elden kring i halfsläckt glöd
och ristar hennes namn i runskrift röd.
Mitt blod det är, som öfver kolen rinner —
min själ, som älskar, hatar och förbrinner.
1884.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
