Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så känner jag varmt. Men en lögn det är,
den svartaste lögn, som jorden bär,
ty när lät världen kärleken blomma?
Nej, den bröt den, stadd i sin knopp ännu,
och vi kände snart både jag och du,
hur världen gjorde oss kalla och tomma!
1891.
Farväl, sommar!
Höstens röda astrar redan lysa,
vittnande, att sommarns dagar gått,
att de fria fjärdar skola frysa,
böljans sånger bli en saga blott.
Genom blekblå luft på svarta vingar
hän mot söder ställes svalans flykt,
och det sista kvittret re’n förklingar
kring det näste hon i norden byggt.
Sakta dalande likt gyllne flingor
bladen falla öfver höstlig stig —
nakna grenar liksom dragna klingor
emot aftonhimlen teckna sig.
Och du tar farväl af kära ställen,
som du sett i yppigt sommarljus,
och du tycker dig i sena kvällen
höra gråt ur fjärdens dofva brus.
Sommarn dör. Den sista rosen slocknar,
fjäriln domnar under frostens kyss,
nattens mörker till en bårduk tjocknar,
där som vårens stjärnor lyste nyss.
1892.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
