Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hopplösa tillståndet, blifva i detta bedröfliga skifte af vårt
folks historia det fägnande och till efterföljd manande.
Skaldekonsten har också redan bemäktigat sig detta för
henne bördiga fält och låtit därur härliga, länge
blomstrande rosor uppspira, och som sägner i folkets mun gå
ännu många vackra drag af de enskildes mannamod, de
där uti små flockar, vidt kringspridda bland skogarne och
oländiga marker hurtigt fäktade för sina och dera
närståendes själar, oftast utan att veta om det helas gång
eller kamraters öde mer, än som af annalkande eller
bort-döende hurrarop och krigsbuller kunde utrönas. Huru sälla
voro ej återseendets första ögonblick, då man efter
ut-rättadt hårdt dagsarbete fick träffa vänner och bekanta
igen! »Nå, kors, så kärt, lefver du ännu? Hur har det
gått åt ert håll?» läto vanligen de första utropen af
fäg-nad vid handskakningarne. Medgaf l&geqheten sedermera,
Så beredde officerarne en punschkittel, kring hvilken de
vid vaktelden samspråkade om sednaste äfventyr och
tilldragelser. — Af hvilken stor betydelse underbefälets
skicklighet och mod blef, jetnte soldatens tapperhet, för
utförandet af sådane strider, är lätt påfallande: det
för-värfvade sig ock under kriget mycken ära, särdeles vid
vissa brigader, och många drag af rådighet och raskhet
beya^as ännu om det. Vid svåra tillfällen gick det ej an
atjt ropa åt Finnen: »gå på, gå på!» utan »följ, följen
jned, gossar!» voro maningsord som städse verkade. En
gammal Björneborgare, off:r, tillfrågad huru det med så
ringa manspillan för de fåtaliga varit möjligt bibringa
jfienden ofta så stora förluster, gaf svaret: »vi voro, som de
vilda djuren, snälle till att begagna hvarje träd, sten,
buske eller tufva till skydd och säkert anlägg: de oöh
moraserne utgjorde våra förskansningar.» Ryssarne hade
också dåliga gevär och sköto för högt. Anfall med blanka
vapnen uthöllo de aldrig, och när långa finska bajonetten
glimrade emot dem» uppkom en gruflig förfäran.
fHade finska hären fått en sådan, omnämnd anförare med
något* understöd, skulle, efter hvad ådagalagdt blifvit, någon vån
famnat varit, det konungens hopp till det otroliga i visst
afse-ttydp förverkligats och hans drömmar, som närdes fr&n andra tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
