Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
många ord, som i andra förekomma och
här således måst upptagas. Munarterna
hafva det gemensamt med talspråket att
för vighetens skull förkorta eller sammandraga
formerna; i sådana fall har stundom
någon bokstaf inom klammer blifvit tillagd,
men höres numera icke uttalet. Stamorden
äro i allmänhet stälda i spetsen, ättlingarne
derunder, hvilket utan tvifvel är den
ändamålsenligaste och riktigaste anordningen,
dels emedan man sålunda har tillfälle att
se stam, grenar och blad, och följaktligen
öfverskåda ordets lifs- och utvecklingshistoria,
dels derigenom undvikes att vid hvarje
särskilt ord angifva stamordet. På
behöriga ställen äro dock de härledda orden
upptagna och hänvisning lemnad till
stamordet, der de finnas anförda. Men ehuru
tjenlig en sådan lexikalisk uppställning än
är, så innebär hon dock enkannerligen för
skrifvaren af en svensk landskapsordbok
ganska stora svårigheter, enär ordets härledning
i sig sjelf stundom är dunkel, eller
hos det i munarterna eller fornspråket
qvarlefvande stamordet den ursprungliga eller
ock en sådan betydelse fattas, som
förmedlar öfvergången och till fullo
berättigar att inordna ordet under det egentliga
hufvudbegreppet, hvilket kan uppspåras.
I många fall finnes ej i våra munarter
stam- eller rot-ordet qvar, men då
ättlingarne och beslägtade fornspråk klarligen
ådagalägga att ett sådant ord hos oss
funnits, har jag trott mig böra uppställa
detsamma, likväl alltid med bifogad uppgift
att stamordet numera ej qvarlefver. Så är
t. ex. förhållandet med fal, adj. blek (sid.
124) och några förlorade starka verber.
Ställena, der orden äro hörda och upptecknade,
äro angifna, icke blott landskapet utan
vanligen häradet, socknen och stundom
byen, hvilket ansetts vara nödvändigt,
emedan i de större socknarne munarterna
skifta ej blott med hänseende till ordens
uttal, utan i vissa byar höras uråldriga ord,
som af de öfriga sockenborne ej användas,
understundom ej ens äro kända. Att månget
ord äfven för dem, som äro födda i samma
landskap, hvarifrån det är hemtadt,
förekommer helt främmande, är visserligen ej
att undra öfver, enär efterhand allt flera
ord dels försvinna ur bruk, dels blifva
mycket sällsynta och ännu höras måhända blott
på någon gammal gubbes eller gummas
vissnade läppar, hvarifrån de blifvit
upptecknade.
Med hänseende till uttalet af orden
kommer jag på annat ställe att yttra mig,
vill derföre här blott nämna att då
bokstafven L är tryckt med fet eller så kallad
kursiv stil, så utmärkes dermed det tjocka
l-ljudet, hvilket i många landskaper är så
vanligt, och utgör ett tjockt gomljud,
uppkommet genom tungspetsens höjning eller
anstötning mot gommens främre del.
Bokstafven n uttalas stundom i gommen med
ett tjockt ljud, hvilket i ordboken betecknas
med ett fett n. Då vokalen o är
försedd med tonvigtstecken (ó) utmärkes att
ljudet är å. Dubbelt v (w) uttalas såsom
i engelskan dubbelt w; hwäjt t. ex. uttalas
alltså hoäjt.
3. Seder, bruk och vidskepliga föreställningar.
Många af landskapsorden kunna icke
förklaras utan att skildra folkets
lefnadssätt, hemvanor och vidskepliga
föreställningar. Jag har derföre ansett det vara
behöfligt att härför redogöra, för så vidt som
ifrågavarande föremål genom egendomliga
benämningar eller talesätt stå i sammanhang
med folkspråket. På detta sätt lemnas
ej betydelselösa bidrag till sedernas
historia och en skildring af den
folkegendomlighet, som efterhand genom de nya
förhållanderna alltmera försvinner.
4. Biträde.
Med hänseende till en svensk
landskapsordbok är det obestridligt att en
endas flit här omöjligen kan vara tillräcklig.
Det har derföre varit för mig högnödigt att
från särskilta orter genom män, med
allmogemålen fullt förtrogne, erhålla uppteckningar
derutur, och det är en kär pligt att
till tacksam erinran bevara deras namn,
som så välvilligt och kraftigt bidragit till
samlandet af denna språkskatts ordförråd.
Hvad Sverige vidkommer, har jag
erhållit de omfångsrikaste språksamlingarne
af pastor Joh. And. Linder på Johannisgård
vid Umeå för Vesterbotten, af magister F.
Unander för norra Ångermanland och södra
Vesterbotten, af pastor M. Löfling för n.
Vesterbotten, af lektor C. J. af Nordin för
södra Ångermanland, af kontraktsprosten
Jonas Östlund för Jemtland, af pastor
Svanberg för Herjeådalen, af pastor A. G.
Sefström † och d:r L. Landgren för
Helsingland, af f. d. riksdagsmannen Bälter Sven
Ersson för Mora, af pastor E. Rosenius för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
