Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lägga synnerlig vigt, att våra munarter ej blott
märkeligen upplysa den gamla norrœnan
och i flera fall bättre än modren bevarat
ordens ursprungliga betydelse, utan äfven
att svenska landskapsmålen äro i stånd till
att i ej oväsendtlig mon sprida ljus öfver
fornhögtyskan, fornengelskan och andra
ännu äldre tungor af den gemensamma
språkstammen. Af främmande språkstammar har
jag stundom för jemförelsens skull upptagit
ett eller annat ord ur de finska tungorna,
då deraf kunnat hemtas någon upplysning
för våra munarter, i synnerhet dem, som
talas i nordligaste Sverige och i Finland.
Någon gång äro några ord meddelade utur
de semitiska språken, försåvidt någon
frändskap deri kunnat spåras eller någon
upplysning derutur varit att finna.
Det torde ej anses vara otjenligt att
här kortligen meddela en öfversigt af
indoeuropeiska eller indogermaniska
språkstammen och dess grenar.
Indo-europeiska eller indo-germaniska
språkstammen utgöres af följande
språkgrenar:
1:o) Indiska grenen. Dess grundspråk
hafva vi i sanskrit, ehuru det ej är den
indo-europeiska stammens urspråk, hvilket
är förgånget. Det äldsta namnet är
san-s-krĭtam, neutrum præteriti participii passivi,
af sam, samman och kri, göra, med s
tillagdt för välljudets skull. Ordet betyder
följaktligen egentligen: sammangjordt,
välordnadt, smyckadt, fulländadt; eller det
klassiska, heliga och rena språket. Äldsta
formen af sanskritspråket hafva vi i de
urgamla religionsböckerna Vedas. Häraf hafva
vi de i Indien brukliga språken och
munarterna: pali, sanskrits äldsta dotter,
nu utdöd; utgör språket för de buddhistiska
böckerna på Ceylon och östra indiska
halfön; prakrit, vulgärspråk, utdödt: hindi,
hindostanska, från början af 11:te
århundradet, talas i Behar, Allahabad, Dehli,
Agra, i en stor del af Dekan och af alla
muhamedaner i Indien och är mycket uppblandadt
med persiska och arabiska; vidare
bengalska, doguriska, mahrattiska m. fl.
2:o) Iraniska eller medo-persiska
grenen. Iraniska kallas denna språkgren af
Iran, en landsträcka söder och sydost från
kaspiska hafvet. Dess grundspråk hafva vi
ej qvar, men de äldsta iraniska språken äro:
1) fornpersiska, det språk, på hvilket
de gamla inskrifterna från Darii, Xerxes’
och Artaxerxes’ tider äro affattade och
utgör ett slags kilskrift i klippväggar samt
väggar af tempel och palatser, hvilka öfver
2000 år legat i ruiner uti Persiens
sydvestligaste klipptrakter.
2) fornbaktriska, vanligen kallad zend,
är det tungomål, hvari Avesta, Parsernes
heliga skrifter, affattats och antages dess
hemort vara östra Persien och Baktrien.
Till iraniska grenen höra vidare
nypersiska, mycket uppblandadt med arabiska
och turkiskt-tartariska, afghaniska i
Afghanistan och östra Persien, kurdiska i
Kurdistan m. fl. länder, ossetiska i mellersta
delen af Kaukasus norr om Georgien, armeniska,
georgiska m. fl.
Dessa båda grenar, den indiska och
iraniska tillhöra Asien, och stå i en mycket
närmare frändskap till hvarandra än till
någon annan af de öfriga grenarne, som
finnas i Europa.
3:o) Grekiska grenen i sydöstra delen
af Europa (Grekland med kringliggande öar
och en del af Turkiet) har mycken
ålderdomlighet och flera munarter, hvaraf den
æoliska och doriska äro mera fornartade
än den joniskt-attiska. En dotter af den
gamla grekiskan är nygrekiskan.
4:o) Italiska grenen, hvars grundspråk
vi ej hafva qvar, utan blott dotterspråken,
nämnligen i äldsta tiden fornlatinska,
umbriska och oskiska. De vigtigaste
lemningarne af oskiska tungan hafva vi i
koppartaflan från Bantia och den abellaniska
stenskriften. Vår kännedom om umbriskan
hemta vi af de sju eugubiniska taflorna från
Iguvium, det nuvarande Gubbio eller
Ugubio. Latinska skriftspråket talades aldrig
af folket. Man har fordom betraktat
latinet såsom en vanartad dotter af grekiskan
eller en blandning af grekiska och italiska
tungor, hvilket ej är riktigt, enär latinet
är en jämnbördig syster till grekiskan.
Jemte ett bildadt umgänges- och skriftspråk
står alltid ett folkspråk och detta utgjorde
i Latium den s. k. lingua Romana rustica.
Efterhand förändrades latinska tungan. Från
9:de århundradet hafva vi minnesmärken af
de romaniska språken, hvilka äro: 1)
italienska, 2) walachiska eller dako-romaniska,
3) churwälska eller rhætoromanska, 4) spanska
(uppblandadt med germaniska, iberiska)
och arabiska), 5) portugisiska, 6) provençalska
och 7) fransyska med deras
munarter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
