Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverhufvud höllo sig till 17:de århundradet;
år 1622 utkom den sista nedersaxiska
bibeln; b) holländskan, som delar sig i
flamländska (nu blott munart) och nyholländska.
β) Fornengelska eller anglosaxiska,
hvars literatur i rikedom och värde står
vida öfver den fornhögtyska, men mycket
under den fornnordiska eller norrœna-literaturen,
omfattar tiderymden från slutet af 5:e
århundradet, då England underkufvades af
Angler och Saxare, till Vilhelm Eröfrarens
tid år 1066. Från sistnämnda tid blef
fransyska språket mycket herrskande. Genom
blandning af dessa tungor har nuvarande
engelska språket hufvudsakligen blifvit
bildadt.
γ) Frisiska, som har trenne afdelningar
vest-, ost- och nordfrisiskan. Fornfrisiskan
är numera utdöd.
b) Högtyskan. Äldsta formen deraf
är fornhögtyskan (= althochdeutsch), som
talades af Franker, Allemanner, Schwabare
och Bayrare från 7:e till slutet af 11:e
århundradet, har många språkliga minnesmärken,
mest öfversättningar, och utgöres af
en särdeles regelbunden och vacker
språkbyggnad med ljudfulla slutstafvelser, hvilka
innehålla a, o, u, i och e, hvilket måhända
är fornhögtyskans kännemärke. Fornhögtyskan
efterträddes i 12:e århundradet af
medelhögtyskan (= mittelhochdeutsch), hvaraf
schwabiskan bildade hufvudmunarten och
var det mål, på hvilket diktades. Vid
nämnda tid inträdde en hufvudsaklig
förändring i språket: ändelserna förkortades;
vokalen e blef öfvervägande, formerna
vacklande, språkets inrättning öfverhufvud
oregelbunden. Medelhögtyskans blomstringstid
var 12:e och 13:e århundradet. En
jäsning i språket varade till omkring Luthers
tid, då nyhögtyskan (= neuhochdeutsch)
begynte utveckla och ordna sig. Nyhögtyskan
är ej någon tysk munart; ingen tysk
folkstam talade eller talar detta språk, som
bildats småningom genom sjelfva det
skriftliga bruket och genom blandning af
munarter, hufvudsakligen genom Luthers
bibelöfversättning. Vid sidan af medelhögtyskan
stod medelnedersaxiskan (= mittelniedersächsisch),
men jemte nyhögtyskan finnes
ej något nynedertyskt skriftspråk.
De tyska munarterna skifta mycket och
kunna delas i två stora afdelningar:
nedertyska eller lågtyska och högtyska.
Nedertyska munarterna äro: a) frisiska från
Holland till Slesvik; b) nederrhenska, c)
westphaliska och d) nedersaxiska eller egentligen
s. k. plattyska kring Weser, Hamburg,
Lübeck, i Mecklenburg och Pommern.
Högtyska munarterna utgöras af: a)
allemanniskt-schwabiska eller de yngre formerna af
medelhögtyskan; b) bayerskt-österrikiska,
c) frankiska kring Main och till Thuringerwald
samt i tyska delen af Böhmen; d)
thüringska och öfver-saxiska.
3) Skandinaviskan, som talas i
Sverige, Norige, Danmark, på Island,
Færöarne, en del af Orkneyöarne och
Shetlandsöarne, i Skotlands lågland, en del af
Grönland samt vestra och södra kusten af
Finland. Fordom kallades detta språk af
de gamle författarne sjelfve dönsk túnga
och norrœna, norrœnt mál och utgjorde
den gemensamma tungan i Sverige,
Norige, Danmark och på Island. Detta
mål, som med rätta måste räknas ibland
de fullkomligast utbildade och rikaste af
alla götiska tungor, har en särdeles
märkvärdig och rikhaltig literatur.
Att hela Skandinavien fordom haft den
gamla norrœnan till gemensam tunga
bevittnas dels af historiska vitnesbörd, dels
af sjelfva språket.
Hvad de historiska vitnesbörden
vidkommer, anmärkes att Snorre Sturleson i
företalet till Heimskringla begynner med
dessa orden: ”À bók þessi lèt ek rita fornar
frásagnir um höfðíngia þá er ríki hafa haft
á norðrlöndum ok á danska túngu hafa
mælt, sva sem ek hefir heyrt fróða menn
segja”. I Snorra-Edda (Rasks. uppl., s.
146) heter det: ”firir þvi at Fróþi var allra
konúnga ríkaztr á norðrlöndum, þá var
honom kendr friðrinn um alla danska túngu,
ok kalla norðmenn þat Fróþafrið”. Det
är obestridligt att på förstnämnda ställe
uttrycket dansk tunga äfven omfattar
Norrmän och Svenskar, om hvilkas konungar
Heimskringla just handlar, och att på
senare stället ”öfver hela danska tungomålet”
utsträckes till alla dem, som bodde i de
nordiska rikena och till alla nordbor. I
företalet till Snorra-Edda (Rasks uppl., s.
16) säges: ”þeir Æsir hafa haft túnguna
norðr híngat í heim: í Noreg ok í
Svíþióð, í Danmörk ok í Saxland”. I
Fornmanna sögur (11:e bandet, s. 412) heter
det jemväl: ”þat er með sönnu at segja,
at túngan kom með þeim (Asíamönnum)
hígat, er vèr köllum norrœnu, ok gekk sú
túnga um Saxland, Danmörk ok Svíþióð,
Noreg ok um nokkurn hluta Einglands”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
