Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - BRU ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till honom. VGL., HL.; fn. brudmenn, m. pl.
bröllopsfolk.
Bru(d)piga, f. brudtärna, en som betjenar
bruden; vanligtvis en slägting. Vm.,ul.,sdm.,nk.
Bräud-päjka, f. id. G. (F.). Bru-pika, f. id.
Nuckö. Brurpiga. Vb. Flättade bru(d)piger, f.
pl. brudtärnor med flätor och smycken i håret.
Ög. (Ydre h.). N. brurpika, f. id.; fsv. pika,
piga, f. flicka. (Horol. æt. sap. f. 44 v. Spec.
Virg, s. 39); fn. píka; n. pika; d. pige, id.
Brudpilt, m. yngling som uppvaktar bruden.
Sm. (Vestbo).
Bru(d)pojke, m. i. q. brudpilt. Nuckö.
Bru(d)ruskor, f. pl. granruskor, som på
långa stänger uppsättas vid en bröllopsgårds
alla portar och grinder. Ul.,sdm.
Bruds(h)ållare, m. pl. så kallades fordom
tvenne unge män, som redo före brudstassen
till kyrkan, hafvande ett grannt strumpeband
öfver axeln, i hvilket de buro det hyendc under
armen, som borde läggas i brudstolen när
vigseln skulle ske. Ett och annat exemplar af
dylika hyenden finnes ännu förvaradt hos
gammalt folk. Sjelfva den väfnad, hvarmed
hyendet (”hyne’t”) var öfverdraget, kallades finske,
finske-täkke. Bhl. (Elfs.).
Bru(d)s-mera, f. def. brudframma, brudens
gifta följeslagerska. Runö. Jfr bru(d)mor s. 56.
Bru(d)stugor, f. pl. ”Ga i brustugor”, säges
om en qvinna, som före sitt förestående bröllop
går omkring i byen för att i gårdarne erhålla
hjelp att uppsätta sitt bo; en sed, som för ej så
lång tid tillbaka öfvades äfven af förmögna
mäns döttrar, men numera qvarstår endast bland
de fattiga. Fl. (Öb.).
Bru(d)säta, f. brudtärna; fruntimmer som
kläder bruden. Sdm.,nk.,vg.,ög.,kl. Brauđsätå,
f. Dl. (Elfd., Våmh.). Bruasäta, f. det
fruntimmer som kläder en kronbrud och i bröllopet
intager förnämsta rummet näst bruden. Sm.
Brusätta, id. Sm. (Vestbo). Fsv. brudsæta, f.
VML. Jfr fsv. sæte, m. consessor, qui vicinus
assidet, drotsæt, m. qui regi assidet.
Brudtämma, f. brudtärna, som kläder
bruden. Brudtömma, f. id. Kl. Brudtäma,
brutamma. Sk. (Onsjö, Göinge). Brudtomma. Bl.
(Östra, Medelstads h.). Brottmâ, f. Ög. (Ydre,
Gullbergs). Bruttur, id. Ul. Brutamma, f. a)
fruntimmer som kläder bruden och hvilken ofta
är en ståndsperson. Sk. (Luggude), hl.; b)
talemannens hustru, som sitter bredvid bruden.
Hl. Fsv. bruþumö el. bruttu mö, f. brudsäta,
qvinna som kläder bruden. ÖGL.; d. dial.
brudetemmer, f. den person, hustru eller flicka,
som kläder bruden. (Ribe); brudetamme, f.
qvinna som följer bruden hem. (Moths Ordb.).
Anm. Brottma, f. brudtärna är antingen af
ofvan anförda fsv. bruþu mö eller förkortning
af brudmagd, f. brudtärna, hvilket ord
visserligen ej är brukligt, men nht. magd, flicka,
förekommer i beslägtade tungor; moes. magaþs, f.
mö; fht. magad; fsax. magath; ns. mâget (pl.
mægte); fn. megda, f.; gael. maighdean; fe.
mägđ, maidh; jfr gotl. magfärd, f. brudfärd.
Bru(d)trammsa, f. brudtärna: så kallas
hvardera af de tvenne unga, vanligen ej
konfirmerade, flickor, som gå före bruden till
kyrkan att bana eller trampa väg för henne. Sk.
(Harlösa i Frosta, Tryde i Ingelstads h.).
Brua-näbb (pl. def. bruanäbben), f. id. Sk.
(Onsjö, Bjäre, Lugg.). Bräud-näbbar, f. pl. id. G.
Brurstas, m. brudskrud. Hj. S. stass.
Brusta, v. n. 1 gå omkring för att tigga
yste, lin m. m. till hjelp vid bosättning: om en
fästmö kort före vigseln. ”Ja ska snart gå
omkring å brusta”. Kl. ”Gå i brusta”, id. Ög.
(Ydre; föråldr.).
Bruttebonde, m. brudgummens ledare; den
som leder brudgummen fram till brudstolen och
altaret. G. (Atlingbo).
Brutt-överskä, brut-överska, brutt-överstä,
f. brudens ledare, brudfrämja. G.
Bräud-gumme, m. brudgumme. G.
Breurgómm. Vb. Brukumme. Ul. Brogemann,
broggemann. Sk. Brugómmól. Bhl. Fsv.
bruþgome, bruþgummi, bruþkome; fn. bruđgomi,
bruđgumi; fht. brûtigomo, (Graff 3, 293); mht.
briutegome, id.; fe. bryguma, sponsæ custos,
procus. (Math. 9, 15; Ps. 18, 5); e.
bridegroom, brudgumme; holl. bruidegom; nht.
bräutigam; n. bruggum; d. brudgom; wanger.
breidgumel, id. Anm. Gumme är fn. gumi, m. a)
homo, vir; b) vir, feminam ducens in pompa
nuptiali; c) sponsus; gumar, m. pl. viri,
homines; fe. guma, m. homo, vir. (Beóv. 146, Cædm.
163, 4); fht. gomo, m. vir, heros, procer. (Graff
3, 199); mht. gomo, gume, m. vir, homo; e.
dial. gome, m. man; fsax. gumo, m. id.; moes.
guma, m. ἀνὴρ. Graff uppställer såsom rot
skr. jan, gignere; skr. jana, m. vir. Lat.
homo är utan tvifvel hit hörande. Aasen (s.
49) anmärker att fn. gumi, man, som
förekommer i ofvananförda n. bruggum, brudgumme,
eljest allsicke i norska landskapsmålen brukas.
I svenska munarterna deremot lefver detta
uråldriga ord dessutom qvar i gumme, m. gudfar:
compater. Dl. (Elfd.), g.; gum, m. id. Runö;
deraf gumm-bele, m. farbroder eller morbroder,
som stått fadder åt någon. Dl. (Elfd.);
gummbrä, v. n. stå fadder. S. G. I fsv. nyttjas
gumme, m. i betydelsen gubbe. (Reuterdahl,
Ordspr. 627). Fin. kummi, fadder är utan
tvifvel lånadt från svenskan. Plägseder vid bröllop,
s. fria.
Bräud-kallå, f. Convolvulus arveusis. S.G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
