- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
117

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - E - ELE ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ELE

ELL

Jeldäs, v. d. 1 1) lindrigt värmas i elden,
men icke upphettas; om jern och stål. Dl.
(Mora); 2) glöda, "Äd jeldäs under askun", det
glöder under askan. Dl. (Elfd.).

Jella, v. a. & n. 1 elda. Ul.

Jellgaffel, m. eldgaffel. Ul.

Jellglöd, f. eldglöd. Ul.

Jeldjenn, n. eldstål. Dl. (Elfd.). Jeldstål,
n. Dl. (Mora).

ELEMENSKADE, adj. arg, elak, slug, illistig.
"Du, din elemenskade skälm". Ög., mp.

ELGJA (älgja), f. elghona, elgko. Hj. Fn.
ilgja, f. id.; fht. elah el. elaho; mht. elech, m.;
fn. elgr, m.; lat. alces, elg; jfr gr. ἀλϰή, f.
styrka, kroppskraft; ἄλξ (hvaraf blott dat. ἀλϰί
förekommer), id.

ELGS-BRUDD, m. ängdun: Eriophorum;
användes såsom fyllnad i sängkläder. Sdm. (Ö. Rek.).

ELIKE, nom. pr. nyttjas såsom svordom. "Dä
va elike!" N. Hl. Ordet synes egentligen betyda:
hin onde och är måhända beslägtadt med fn. eligr,
adj. ond, elak (Egils.); jfr eljest danska Ulykke,
olycka.

ELING, skinn-eling, m. stagg: Gasterosteus.
Hl. (Värö).

ELLA 1, adv. eljest. Sk., bl., kl. Ellas, ellans,
ellens, älles,
id. Sk. Ellas. Hl. Elläs. Vb.
Ellest. Sdm., sm. Elliga. Vl., vg., dls. Fsv. ella,
ællighes, ællis, ællers;
fn. ella; fe. elles; e. else; fht.
alles; d. ellers, id.; alla dessa adverbia härstamma
från moes. alis, pron. annan: alius.

ELLA 2, v. n. 1) hafva till vana, pläga. "Ja
ellar inte å göra så". Sm., hl. Älla, id. Sk.; 2)
bry sig om, besvära sig med något. "Dä ellar
ja inte". Hl. (Breared). Jfr fn. eljan, f. arbete,
omak, möda; fe. elian, v. a. oroa, besvära; moes.
aljanon, vara ifrig; fht. iljan, illan, anstränga sig.

Älle, n. vana, bruk. "Dä ä i alle". Sk.

ELLEN, f. def. elfvan. Sk. (Ox., Vemm.). Fn.
álfr, m. (plur. álfar, deraf ljósálfar, ljusalfver,
dökkálfar och svartálfar, svartalfver); fe. älf;
mht. alp, (pl. elbe), genius, dæmon; nht. elb,
m. genius; ns. elf (B. W. B. 1, 302); n. elv,
alv,
m.

Ella-kors, n. elfkors; ett litet silfverkors,
som bäres på en snodd kring halsen närmast
kroppen och ansågs fordom såsom
förvaringsmedel mot sjukdomar. Silfret till korset fick ej
köpas, utan sammantiggas från 9 olika håll.
Sedan man börjat bära ett sådant elfkors,
ansågs det vådligt att aflägga dess bruk. S. Sk.

Ellare-dans, m. elfdans; ett slags dans.
Sk. (Göinge h.). Äfven i Dalarne talas
mycket om elf-dansar eller såsom de i Elfdalen
äfven kallas syrvel-dansar (ɔ: cirkeldansar). Heldst
på ljungslätter, men äfven på berg påträffas
cirkelrunda afnötta fläckar och tror man att
dansen der trådes. Under dessa dansar
ihopspunnos onda anslag, hvarföre man sökte och
lyckades uppfinna ett medel att afbryta dansarne.
Medlet bestod deri att en väl stålad knif
inkastades uti "syrveln", då tråden afskars och
dansen för den gången afstannade. I närheten af
Efvertsbergs kapell uti Elfdalen skall en sådan
dansbana hafva funnits, och blef gamla
preststugan på densamma uppbyggd, men det halp
ingalunda, utan elfdansen fortsattes, hvadan
någon nattro i denna stuga ej kunde erhållas.
Den hvita ljungen, en afart af Calluna vulgaris,
som der någon gång påträffas, kallas "elvgrån"
(elf-ljung) och skall deraf kransar åt elfkungen
blifvit bundna.

Ellastråket, n. def. ett slags musik,
hvarunder allting dansar utan uppehåll och musiken
upphörer ej förr än strängarne afskäras, då ock
dansen afstannar. Sk. (Vemmenh.). Ellaspelet,
n. def. elfspelet; id. Sk. (Onsjö, Ox.).

Elle-bug, m. grod-yngel. Sk. (Hjernarp i
Bjäre h.). Jfr? ir. bugan, bugog, ett embryo-ägg.

Elle-måsen, m. def. namnet på en stor
torfmosse vid Hallandsås. Hl. Den gamla
föreställningen antager att elfvorna uppehålla sig vid
floder, i mossar och på höjder.

Elvblåst, m. nässelfeber. Nb. (Calix), ög.
Elvablåst. Bl. Elvebläster, elvabläst. Vg.
Eljbläster. Jtl. Elgbläst. Vb. Ellabläst, m.;
ella-skud, n. (elfskott), id. Sk. Mot denna
sjukdom användes fordom i Vg. elvenäver sålunda,
att denna bredbladiga läderaktiga mossa lades,
utan att förut torkas, på en het plåt eller annat
hett jern, hvarvid den sjuke höll ansigtet eller
den lidande kroppsdelen öfver den utdunstande
ångan. Sjukdomen tros i Blek. botas derigenom
att modren ritar 9 streck öfver sin säng och
sedan hvarje morgon tigande och fastande i
omvänd ordning utstryker ett. D. dial. elleskudt,
n.; n. allskåt; skot. elfskot (Jamiesons Supplem.).

Elv-dans-gräs, n. Sessleria coerulea.
Ljus-alfverna tros der hafva dansat. Nk.

Elv-näver, m. Lichen apthosis. Linn. Ul.
Elvenäver, id. Vg.

ELDA, f. efterbörd hos kreatur (såsom får,
getter, ston). "Elldan ar int kumið ännu". Dl. (Elfd.).
Elna, f. id. Om ett kreatur, som blifvit qvitt sin
efterbörd, säges att det blifvit "elt", d. ä. helt,
heladt. Dl. (Mora). Hajld, id. G. (Enl. Ihre).
Jfr häla, v. a. hylja, betäcka.

ELLING, s. älling.

ELLÅV, ällåv, num. ellofva, elfva. Dl. (Elfd.).
Elvå. Dl. (Mora). Fn. ellifu; fsv. ællivu, ællivo,
ælliuvu, ællifvo.
(ÖGL. Ul. Cod. A. 27, f. 47);
moes. ainlif; fht. einlif (Graff 1, 317); mht.
einlif, einlef, eilif; nht. eilf; e. eleven; fe. endleofan,
endlif;
holl. elf; d. elleve; ns. eleve, ölwe, ölwen,
id. Af en, unus och lif tio. Jfr Bopp, vergl.
gram. § 319. Grimm, gesch. d. d. spr. 246. Af
detta lif hafva vi mht. zwelif, zwelef, zwelf, num.
tolf. Ben. 1, 983.

ELM (pl. -mar), m. rem. Ok-elmar, m. pl.
remmar uti oket. Fl. (Ingo). Fn. ól, f. rem.

EMA, f. hinna, hvarmed mjölk öfverdrages, då
hon kallnar. Vb. Jfr moes. hama, hud; hamôn,
betäcka, bekläda.

EMA SEJ, emma sej, v. r. känna ömhet i
kroppen, hafva en svidande känsla i kroppen. "Kon
emar sej i benet". S. Sk.

EMBETSMÄN, m. pl. handtverkare,
synnerligast skräddare, skomakare och smeder. "Vi ha
embetsmän i huset i da". Sm., kl. Ämbetskära(r),
m. pl. id. Ög. (Ydre). Fsv. æmbetsman, m. a)
embetsman; b) handtverkare. UL.; gl. d.
embidzman, embedsman, handtverkare (Reinike Fos. 1555;
f. 225); æmbetsman, id. "Gudz Ligoms Lagh i
Alburg", af år 1441. Jfr Danske Magaz. Tredje
Række 1, 103.

EMBETS-VED, m. ämnesved, materialvirke,
virke att deraf förfärdiga redskap. Nb. (Calix), åm.

EMLIG, s. ömliger.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free