- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
182

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G - GAL ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


L. XX, s. 149, 243. Sv. Pr. L. LIX, s. 11, 74.
Sv. Järt. Post s. 106. S. Bern. f. 106 v., 143 v.
Spec. Virg., s. 21. S. Marg., s. 97, 98; gælnas,
v. d. galnas. Spec. Virg., s. 221; gælniskaper,
m. i q. gælniska. S. Bern. f. 160 v.; fn. gala

(gól, galat), v. n. o. a. a) gala, skrika, tjuta; b)
utsäga trollformler, trollord; genom trolldomssång
åstadkomma; fe. galan (gôl, gôlon, galen), sjunga;
mht. galen (ipf. guol), id.; gal, m. sång (Ben.
1, 457).

Galen, adj. 1) eg. vansinnig gjord genom
trollsång; 2) vansinnig. Riksspr. Gölut, adj.
galen, tokig. Vb. Göulå el. gälin, adj. id.
li (hårdt g), adj. id. ”Han for göli väg”,
han reste orätt väg. ”Hä var göli gjodht”, det
var illa gjordt. Nb.,vb.; 3) brunstig. Sdm.
”Märra ä hingstgala, häst-gala”. Ög. Fn.
galinn, a) rasande, våldsam; b) rasande af kärlek.

Göulas (ipf. o. sup. göulast), v. n. skämta.
Fl. (Öb.).

Göulri, n. galenskap, skämt, raljeri. Fl.(Öb.).

GALBÄNK, gallbänk, s. gavel.

GALDUR, adj. ofruktsam; om ko det år hon
ej kalfvar. G. Gald. Fl. (Öb.). Gall. Vb.,hs.,
mp.,vm.,nk. Gälld (hårdt g), id. ”Kyri ir gällda
ad mi i år”, kon går gåll för mig i år. Dl.
(Våmh.). Gâll, a) id. Nk.,ög.,vg.,bhl.,sm.,kl.,bl.,
sk.,hl.; b) om svin. Ög.; c) om får som ej har
lam. Bhl. (Elfs.). Gald, id. ”Gald e”, tacka
som ej har lamm. G. Fsv. galder, adj.
ofruktsam. S.S. 1, 121: ”gaalt oc ofructsamt”;
galdviþer, m. träd som ej bär frukt. ÖGL.; galnöt, n.
gallko: vacca sterilis. VML.; fn. geldr, ofruktsam;
om ko; geldaz, blifva gåll, sina af: siccescere,
lac amittere; fd. gold, ofruktsam; om qvinna.
”En man — — hafwendhe hwsfrw gold ællær
owær barnbyrdh”; d. gold, a) ofruktsam: ”en
gold ko; malke en ko gold”; b) ofruktbar: ”golde
marker; golde strå; golde ax; gold gren” (=
vattenskott); d. dial. gield, ofruktsam; om ko
(Mlb., DL. 159); n. gjeld, a) id.; b) om djur af
hankön: snöpt (Aas., 132); swz., bay. galt,
ofruktsam; om ko; schles. gelde; nassau gell, id.
(Kehrein 1, 157); fe. gelde; e. dial. gelde, id.
(Craven); skot. yelt, yell, sterilis,impotens; böhm.
galowe, id.; schwab. gall, gelt, adj. ofruktsam; om
får; gältvieh, n. om kor (Schmid, 217). Det
torde vara möjligt att roten till detta ord är fn.
galli, m. fel, lyte: nævus, vitium, och att såsom
Ihre förmodar detta galli eg. skulle utmärka ett
sådant fel, som uppkommit genom någon
förhexning, i hvilket fall det bör härledas af fsv.
galder, fn. galdr, m. trolldom, magisk sång. Jfr
gälda 2.

Gald-ko, f. ko, som icke har kalf eller
mjölkar = ”ku, summ gar gald”. G. Gâllko, Vg.,
sm.,kl.,bl.,sk.; gallkyr, f. Dl. (Mora); gallku.
Hs.; gäll-ku. Dl. (Rättvik); gallko, a) id. Vb.,
mp.,dl. (Ohre), vm.,sdm,; b) ringfingret. Sdm.
Fn. geldku; n. och d. dial. gjeldku; skot.
yeldcow; ryss. jælovajæ, id.

Gall-grund, n. ofruktbart stengrund; klippa
i hafvet, som ej är bevuxen med hafstång
(”höter”), utan sjöbottnen kring grundet är
sandig eller stenig. Fl. (Ingo).

Gallsnö, m. tunn och lätt snö som faller
tunnt och saknar kraft, d. ä. som faller utan
verkan på föret )( trindsnö, Nk.,ul.(Rosl.).

Gall-strand, f. ofruktbar strand, som
består af sand och klappersten och hvarpå ej
något fodergräs växer. Hs.,sdm.,vl.,dls.,vg.,ög.

Gall-tupp, m. hönstupp, som till
fortplantning är otjenlig. Ordet sällan brukl. Sdm.

Gyllta, f. 1) snöpt, gillad sugga, ”snitteso‴.
Hl. Gyllt, f. id. Sk. (Vemm.); 2) ung, halfstor
sugga, som ännu ej fått grisar. Jtl.,vl. nk.,vm.,
sdm.,ul.,ög.,kl.,hl. Gyllt, gyllta, f. id. Sk. Gyllta,
gylltra,
f. id. Bl. Gyllta, göllta, gyllter, f.
årsgammal sugga, som första gången grisar. Sm.
(Vestbo). Gyllta, göllta, f. id. Vg. Gyllter, f.
id. Bhl. (Hjertrum). Deraf gyllte-grisar, m. pl.
grisar efter en sådan sugga. Vg. Fn. gilta, f.
so; gulta, f. id.; gyltr, f.; gyltar griss, sogris;
d. dial. gylt, f. a) ”ung so eller sogris der
förste gång er drægtig eller har faret; b) ung
gildet sogris” (Mlb., DL. 185); fe. gilte; e.
dial. gilt, ilt; fht. galza, gelza, geilza, f. ung
so (Graff 4, 198); nht. dial. gelze, gelz, gilze,
gilz,
f. snittad so (Kehrein 1, 158).

Gålla, f. hanstånd af hampa. Hl. (Frillesås).
Gållerhamp, m., gållrer, f. pl. id. Vg. Gallre,
m. Sdm. D. dial. galder, galderhamp (Mlb.,
DL. 153); ns. geljehemp, id. (B. W. B. 2, 497).

Gåll-gåen, adj. (ko) som ej kalfvat under
loppet af ett år. S. Sk.

Gållna, gollna, v. n. 1 blifva eller vara
ofruktsam. ”På sidden gållnar kornet. Kvinnan
har skämt körna så de gollna”. Kl. N. <i>gjeldna,
v. n. blifva ofruktsam; om kor.

Gållra, v. a. 1 Gållra hampan, samla
hanstånden af hampan från honplantorna.
Götal. D. dial. galdre, id.

Gåll-streppa, f. ko som icke kalfvat på ett
eller två års tid, men fortfar att mjölka. Sk.
(Ox., Skytts, Onsjö). Jfr strippa. D. d.
gold-strippe.

GALGE, m. 1) eg. patibulum. Riksspr.; 2) en
”gista” att derpå torka ärter m. m. Ul. Fsv.
galgi (galghi), m. galge. UL. VML. S.F.S. 7, 184;
deraf galgastadher (galghastadher), m. galgeplats.
S.S. 1, 184; fn. galgi, m. galge; fht. galgo, m.
(Graff 4, 185) mht. galge, m. (Ben. 1, 458); fsax.
galgo; fe. galga (gealga); ffris. och moes. galga,
m.; d. galge; nht. galgen, m.; e. gallow; holl.
galg, f. id. Det är troligt att pol. galaz,
nederlaus. galus, mag. gally, gren: ramus, höra till
denna språkslägt. Grundbetydelsen af galge synes
derföre vara gren. Hos Germanerne var det en
gammal sed att upphänga brottslingar i en gren.
”Proditores et transfugas arboribus suspendent”.
Tacitus, de mor. Germ. c. 12. I våra
landskapslagar omtalas också straffet: hængia a gren. UL.
Den äldste galgen var derföre, såsom Fritzner
(Ordb., s. 188) anmärker, utan tvifvel ett trä,
hvars topp eller gren böjdes mot jorden, och
derefter genom sin egen spänstighet drog upp i

luften den med repet om halsen dertill fästade
personen; den uppresta galgen var i likhet
härmed inrättad, såsom en vippebom.

Galg-ristäre, m. mycket lång karl;
skämtsamt. G.

GALL, f. större hafsvik, fjord. Kl. (Tjust). Jfr
fn. gálm, f. bugt: sinus.

GALL, gall-blåst, -kallt, -väder, s. gälla 1.

GALL-JAGT, f. fåfängt spring. G. Jfr d. dial.
gallejagte, v. n. ”løbe vildt omkring og blive
meget overgivne”; om barn i deras lekar (Mlb.,
DL. 153).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0212.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free