Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- G
- GET ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stajn-Gajt, f. stenkrus. Anledningen till
benämningen troligen deraf att hon lemnar
dryck, liksom geten mjölk. G.
GET 2 (pl. getter), f. tanke, sinne;
förekommer endast i uttrycket: ”inte ha alla gettera
hemma”, 1) vara tankspridd; 2) begrunda något.
Vm.,nk. Fn. geđ, n. sinne, sinnesstämning; d.
dial. gied (pl. giedder), tanke, eftertanke: ”at have
sine giedder samlade” (Mlb., DL. 158). Jfr ge(d), gät.
GET 3 (gjet, def. gjeta eller gjejta), f.
bröstvårta, qvinnobröst. Vb. jtl. ”Suga gjeta”, dia. Hj.
Jfr fsv. gæta, giata, v. a. a) mottaga, erhålla,
finna; b) afla. VGL.; fn. geta (gat, getit), v. a.
a) mottaga, erhålla, bemägtiga sig (jfr lapp. kät,
hand); b) afla, få barn; e) gifva, skänka; geta, f.
föda, näring: ”glaðr varð gera bróðir getu”,
vargens broder vardt glad öfver maten. Kormaks
saga. Kphnm 1838, kap. 16; getnađdr, m. a) aflelse;
b) afkomma; fe. gëtan, gitan, v. a. a) mottaga,
erhålla; b) afla. Jfr gäta 2.
GETA, getar, getsel, s. gäta 1.
GETUNG, m. geting. Vg. (Skarab). Gjatning.
Nb. (Ö. Cal.). Fsv. getanger, m. S.F.S. 6, 297.
Getingböla (pl. -lur), f. getingbo. Dl. (Elfd.);
getingbylja (pl. -jur), f. Dl. (Mora); getingbyla,
f. Dl. (Ohre), ul.; getingbila, f. Dl. (Våmh.);
getingabilla, f. Vg.; gjatning-bille, f. id. Nb.
(Ö. Calix). Getingbilä, f. 1) getingbo; 2) arg
och snarsticken menniska. Sdm. S. bol 2.
Getingdillä, -a, f. getingbo. Mp. S. dylä.
Geting-kwänn, f. getingkaka. Dl. (Elfd.).
Jfr brömskwänn.
GEUD, göud (hårdt g), m. tok, galning. Vb.,
nb. Geut, m. tjurhufvud, envis skalle. Fl. (Öb.).
Geudu, geudut, göudu, göu, göut (hårdt g),
adj. tokig, fjollig. Vb. Geudat (hårdt g), adj.
id. Nb. (Calix). Gåut, gut, adj. dum. Åm.
(Själevad). Gäulot, adj. tokig. Fl. (Öb.).
Göuäs (ipf. och sup. -sä), v. d. 1) tokas,
gyckla, skämta; 2) tala och handla enfaldigt
och barnsligt. Vb. Ordens härledning osäker.
Jfr fn. gauta, v. n. prata, gyckla; gautun, f.
nugatoria jactatio (Egils. 226); mht. giuden,
göuden, geuden, v. n. pråla, slå stort på; (deraf
nht. vergeuden, v. a. förslösa); giudel, m.
prålare (Ben. 1, 538, 539); hindost. gâûdî, en
dåre. S. gog.
GEUD (hårdt g), m. större talgljus, som
beredes derigenom att sämre talg stöpes i en
luftstrupe, hvilken är tagen af ett boskapsdjur. Ett
sådant ljus nyttjas i ladugården. Vb.,nb.
GEVLA 1, v. a. o. n. 1 1) tugga illa,
långsamt. Vg., fl. (Nl.). Gövla, id. Kl. Givla, v. a.
tugga på något som man ej vill svälja. ”Givla på
tuggbussen”. Ög. Gepla, id. ”Gepla om bussen”.
Fl. (Ingo); 2) gå på med munnen, hafva svårt att
få fram orden, stamma; 3) säges äfven om den ,
som har svårt att läsa rent och måste emellanåt
stafva sig fram. Nk. Gjäivl’, v. n. prata i vädret.
”Kwa star ’et ther å gjäivlar?” Fl. (Nerpes).
Fn. geyjta, vränga munnen; gapa, v. a. gapa,
geipr, adj. öppen, gapande. Jfr gipa.
Gevel, m. mun, trut. ”Håll geveln på dej!”
Vm., nk. Nht. dial. gefl, m. mun; föraktligt.
Lexer, Kärntisches wb. 111.
Gövler, m. en som äter sakta. Kl. (Ryssby).
GEVLA 2, s. gävlas.
GIFT, giftas, giftas-vån, s. giva
GIFTBORG, s. borger.
GIGA, v. a. 1 stänga glest, stänga eller gärda
med störar i korsvis. Åm. Giig (uttal. djiig; ipf.
-ä), v. a. 1) stänga glest; 2) stödja en
gärdesgård med s. k. gigstörar. Vb.
Gighage el. gighaga, m. en glest uppförd
gärdesgård; gles stängsel; egentl. till skydd
för hästar och kor. Åm. (Nätra), vb.
Gigstör (pl. -ar), m. något krokig stor,
hvarmed gärdesgård stödjes, och med sin öfra ända
fastbindes med samma hank, hvarmed
gärdesgårdens störpar sammanbindas. Vb.,nb. (Cal.).
GIGAL-VÄXTER, f. pl. Lathyrus pratensis
L. Ul.
GIGÄ, m. haka. Ejstur-gigä, m. isterhaka. G.
GIKKÄL (ipf. gikklä) v. n. 1) lösligen uppsätta
något, färdigt att ramla ned, gildra; 2) bygga
ovaraktigt, resa upp i vädret utan stöd. Vb. Jfr
giga.
Gikkel, n. 1) så kallas allt sådant arbete;
gillerverk; 2) ruckel, ostadigt verk, som
lätteligen sönderfaller, nedramlar. Vb.
Gikkelverk, n. ostadig byggnad. Vb.
Gikkellånnom, adj. gilleraktigt, illa hopsatt,
ovaraktigt. Vb.
GIL, gill, giller, gilla sig, s. gel.
GILJA 1, v. n. 1 fria. Sm. Fsv. gilia, v. a.
förföra (qvinna) till otukt, lägra. VML.; fn. gilja,
v. a. id.: ”gilja konu”. Ordet är beslägtadt med
fn. gæla, v. a. smickra, uppmuntra, gala, v. a.
mulcere blandis verbis; gælingarorđ, n. smicker.
Fornmanna sögur. Hafniæ 1825 ff.; 8, 23.
Giljare, gillare, m. friare. Sm. (Vestbo;
ordet ej mycket brukl.).
Giljare-val, n. friareval, trolofning. Sm.
Gilje, n. frieri. Sm.
GILJA 2, f. hålväg, bergsväg, högländt mark
mellan tvenne berg; bergspass, skogspass. Bhl.
(Vikorne, Elfs., Or. och Tj.), Fn. geil, f.
mellanrum, klyfta, gil, n. liten bergsklyfta, fördjupning
mellan berg, géila, v. a. skilja från hvartannat,
göra gång emellan; n. gil, gjel, gjyl, n. & f. ”en
dyb og langstrakt bjergkløft, i sær en dyb rendesom er fremkommen ved stenskred" (Aasen 129);
e. dial. gill, bergsklyfta, trång dal; skot. gil, gill,
håla, klyfta, trångt pass; mht. giel, m. gap, svalg
(Ben. 1, 511); irl. gil, n. bergsklyfta; gilaid,
giolaid, trång dal, bergsklyfta; hindost. gil, en
väg; beng. gali, id.; pers. gileh, en väg mellan
två berg.
GILLA, s. gälda 2.
GILLE, giller, gilles-folk, -gård, -lav, -gilling,
gillingsland—äng, s. gälda 1.
GILLRA, v. n. 1 1) eg. sätta ut giller för att
fånga vilda djur eller foglar. Riksspr.; 2) bygga
ovaraktigt. Gillär (ipf. gillrä). Vb. ”Gillra frå
sej”, säges t. ex. om en vårdslöst uppsatt
gärdsgård. Vm., sdm. (Björkvik).
Gillriger el. gillrig, adj. 1) ostadig,
vacklande, utan fasthet; om ting. Vm.,nk.,bl.; 2)
osäker, slipprig. Sm.
GIMA, f. öppning till en bakugn. Ugnsgima, f.
id. Ul. Gim, m. id. Hs. (Db.). Gimman el.
gimmen, n. öppning till en bakugn, främsta delen
i hvalfvet af en bakugn, Nb. (Calix), vb.,åm.
(Nätra, Arnäs).
GIMAN, n. öppning med giller i en fiskhomma.
Bl. Fn. gima, f. öppning, spricka; gíman, n. id,;
(af gima, v. n. att gapa: dehiscere), Jfr prakr.
gimb’, att gapa. Hb. 156.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0222.html
