228 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G - GÄL ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

efter skördens slut anställer för sitt tjenstefolk.
Vb.

Så-gille, n. gästabud för tjenstefolket efter
slutad såning om våren. Sk.

Giller, gilder el. gill (n. gillt el. gildt), adj.
1) eg. giltig, duglig. Riksspr.; 2) Stark. ”En
giller häst”. Hl.; 3) snäll, beskedlig. ”Ejt gildt
bån”, ett snällt barn. Fl. (Pargas); 4) grann,
välklädd. ”En gill tös. En giller kar”. Bhl.
(Elfs.), vg.,hl.,sm. (Vestbo). Fsv. gilder, se
ofvan; fh. gildr, stor, utmärkt, förträfflig; d. d.
gild, a) duglig, rask; b) mild, vänlig; n. gild,
a) giltig, gällande; b) dugtig, duglig, stark; c)
förträfflig; d) prägtig, prydlig.
Gilling, (pl. -gar), m. ett mått (hö och
halm om 40 lispund). ”En gilling hö”, ett godt
lass hö; är i hvart hörn uppmätt 5 alnar lång,
3 alnar hög och 2 alnar bred. Åm. Gilling
(def. -gjin, pl. -ga, def. -gan), m. Hs. (Db.).

Gillings-land-äng, m. så stor äng att
deraf kan skördas en gilling hö. Hs. (Alfta).

Gällalös, adj. skuldfri. Hl.

Gallare, m. gäldenär. Sm.,hl.,sk. Mht.
geltære, m. (Ben. 1, 524); bay. gelter, gelder,
gelderer, m. id. (Schmeller 2, 41).

Gälla-snärder, adj. invecklad i skuld. Hl.

GÄLDA 2 (gällde, gällt), v. a. snöpa, gälla.
Fl. (Ingo). Gäld (ipf. -a), Fl. (Öb.). Gääll (ipf.
-ä), Vb. Gilla (-de, -t). Sk.,hl., bl. Fsv. giælda,
gælda (p.p. gælder), v. a. id. VGL. ÖGL.;

galter, galtr, m. galt SML. VML. GL. S.F.S. 4, 900;
gældinger, m. troligen i allmänhet snöpt kreatur;
galt. ÖGL.; fn. gelda; n. gjelda; d. gilde; e. geld;
swz. galzen, galzeln, id. (Stalder 1, 418); jfr gael.
caillidh, snöpa. Ordet är troligen beslägtadt med
fsv. galder, adj. ofruktsam; fn. gelder, id.; s.
galdur, sid. 182. Man kunde eljest måhända,
enligt Ihres åsigt (gl. 1, 640), kunna taga i
betraktande sv. gäll (hvaraf bäfvergäll), m. testiculus;
på liknande sätt afledas sv. barka, v. a.
decorticare, af bark, cortex; skinna, v. a. deglubere, af
skinn, pellis, och skånska landskapsordet stena, v.

a. rensa, (klöfverfält) från sten, af sten, lapis.
Læbe och Gabelentz jemföra moes. gilþa, f. skära:
δρέπανον.

Gäld-bässe, m. snöpt gumse. Fl. (Ingo).
Gällbagge, m. id. Vg. Gälldgumse (hårda g),
m. id. Dl. (Elfd., Orsa). Gällgumse (hårda g),
m. id. Dl. (Våmh., Mora).

Gällad, adj. (eg. p.p.) 1) snöpt; 2)
säges om mager ost af skummad mjölk. Fl. (Ingo).
Jfr gällen.

Gälld-bukk (hårdt g), m. snöpt gumse. Dl.
(Våmh.). Gällding-bukk (hårdt g), m. id. Dl.
(Ohre). N. gjeldbukk.

Gäldingji, m. snöpt kreatur. Fl. (Ingo).
Gälling, m. 1) gällgumse, snöpt gumse. Öl.; 2)
snöping. Jtl.,hj.,åm.,sdm.,nk.; 3) stackare;
oqvädinsord om den, som inga krafter har. Nk. D.

gilding; n. gjeldung, stut, snöpt oxe; e. gale,
id.; ir. gillin, snöping; gr. γάλλος, snöpt.

Gälld-ux (hårdt g), m. snöpt tjur. Dl.
(Våmh.). Gälld-uxe (hårdt g), m. id. Dl.
(Elfd., Mora). Gällings-oxe, m. id. Dl.
(Rättvik). Gäll-oxe, m. id. Åm.

Gällen, adj. sur, som öfvergår till löpning;
om mjölk. Sdm.

Halv-gälling, m. hingst med en sten. Jtl.,
åm.,mp.

Kätt-gällingji, m. snöpt oxe eller kalf.
Fl. (Ingo). Jfr kätte.

Tjur-gälling, m. snöpt tjur. Ög. (Ydre).

GÄLLA 1 (pr. gälle, ipf. gall, conj. gulle, sup.
gulli), v. n. 1) skalla, ljuda starkt, genljuda,
ropa, skrika. Hs. (Enl. C, Säve, St. verb. s. 25).
På andra ställen skall, enl. Rdq. (1, 194), ipf.
gall också förekomma. Gääll (ipf. -ä), Vb. I
andra landskapsmål heter ipf. likasom i riksmålet
gällde. ”Dä gällde i örhinna”. Sdm.; 2) isa i
tänderna. ”Dä gäller i tänra”, lindrigare förebud
till tandvärk. I denna betydelse sv. böjn. Sdm.
Fsv. gælla, v. n. ljuda. Reuterdahl, Gl. Ordspr.
837: ”siællan gællir hund vidh beenshugh”. Cod.
Bur. s. 8: ”öpte oc gal”. St. Rimkr. 32, 1:
”swerdin klwngo ok bredhan gall”; 1. c. 4, 2:
”swerdin bitu ok hielmane gullo”; (jfr Rdq. 1, 193,
194); fn. gella (ipf. gall, pl. gullu), ljuda, gifva
ljud från sig; fht. gellan (3 pers. pl. ipf. gullin,
tinniebant. Graff 4, 178); mht. gellen (gal, gullen,
gegollen), ljuda, skrika (Ben. 1, 519); nht. gellen,
starkt ljuda; fe. gillan, gëllan (geall, gullon,
gollen), tinnire, stridere; kärnt. gelln el. gilln, v. n.
ljuda starkt, skrika hårdt (Lexer, 114); öster.
gillen, id. (Höfer 1, 300); schles. gillen, högljudt
skrika, sjunga (Weinhold, schles. wb. 27); ns.
gillen, a) v. n. ljuda, klinga: ”de oren gillet mi”,
det klingar i öronen på mig; b) v. a.
åstadkomma ett genomträngande, skärande skri; om svin,
hundar, sågar, barn (B. W. B. 2, 511); e. yell,
tjuta, gnälla som ett barn. Gälla är beslägtadt
med gala.

Gall, n. klingande röst, genomträngande
stämma. Mp. Gäll, n. klar och späd qvinlig
röst. Åm. Deraf hundgall, hundskall. Mp.

Gallblåst, m. kall, genomträngande blåst,
utan nederbörd. Ul. (Rosl.). D. dial. galm, m.
stark blåst (Mlb., DL. 153).

Gall-kallt, adj. n. blåsande kallt, utan
nederbörd. Ul. (Rosl.), sdm. (Landsort).

Gall-väder, n. kallt genomträngande
väder. Sdm.,nk.,ög. Jfr väderkalle, gola. I fn.
betyder gallharđr, adj. sträng, bitter.

Gallm, m. skrik, rop, larm. Vb. Fsv. gall,
n. starkt skri. Alex. M. v. 3340.

        Aff thz jæmber ok aff thz gall
        Aff thz roop ok manna fall
        The hördho et roop ok jæmirlikt gall
        Alexandrum ropadho the thusand fall.

Fn.göll, m. klang; swz. gell, m. id. (Stalder
1, 439); schwab. gal, m. id. (Schmid, 216); österr.
gall, id.; fht. galm, m. ljud, genljud (Graff 4,
179); mht. gëlm, galm, m. id. (Ben. 1, 519);
holl. galm, m. skall, ljud, genljud; vreugdegalm,
m. fröjderop; nassau galm, m. skall, ljud
(Kehrein 1, 150); kärnt. gell, m., gellar, m. skrik,
genljud (Lexer, Kärntisches wb. 111); bret.
garm, m. skrik.

Gallma, v. n. 1 1) skrika, ropa hårdt,
larma. Vg.,ög. Gaalm (ipf. -ä). Vb.; 2) tjuta; om
kattor. Gälma. Åm. D. d. golme, skrika,
tjuta (Mlb., DL. 173).

Gallpa, v. n. 1 1) skrika med full hals,
ropa hårdt, skråla. ”Hva gallpar du för (el.
ätter”)? Sk. Gaalp (ipf. -ä). id. Vb.; 2) gräla,
hårdt gensäga, ständigt knarra. ”Allti har hon

nået att gallpa för. Gallpa i häkkenfält, din
pevernikk, ella ska ja koransa de!” Sk. (N.
Åsbo). D. dial. galpe, a) bullra; b) tjuta; om
ugglan (Mlb., DL. 153); m. gjalpa, gjálfra,

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/dialektl/0258.html

		Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket / 228 (1862-1867) Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|